15 aug. 2016

Har borgerligheten gett upp?

Fnordspotting skrev nyligen ett intressant inlägg om hur borgerlig opinionsbildning misslyckats.
Den offentliga sektorn slösar gigantiska belopp på verksamheter som dels inte ligger i skattebetalarnas intressen, dels ofta är direkt kontraproduktiva. Här finns fantastiska möjligheter för borgerligheten att såväl illustrera vidden av det offentliga slöseriet som att visa på riskerna med en stor offentlig sektor som sådan. Att resursstarka tankesmedjor som till exempel Timbro inte prioriterar detta högre är ett mysterium.

På samma sätt är det ett mysterium varför den borgerliga opinionsbildningen inte lägger mycket större resurser på att skapa opinion mot det höga skattetryckets och omfördelningspolitikens konsekvenser. De flesta svenskar är inte bara omedvetna om alla dolda skatter de betalar, löntagarna är också i stor utsträckning omedvetna om hur mycket de förlorar på systemet och hur många som åker snålskjuts på dem.
Hela den etablerade borgerligheten verkar lida av ett slags post-Reinfeldt trauma. Reinfeldt tog död på den lilla frihetlighet som fanns inom moderaterna och etablerade partiet som öppna socialdemokrater. Där har det sedan blivit kvar.

I sommar har Sverige stått i brand. Polisen har fullständigt kollapsat och kriminella härjar fritt. Borgerlighetens reaktion? Tystnad.

Det är häpnadsväckande hur politiskt aktiva människor kan stänga av på sommaren. Det är inte bara Dan Eliasson som haft en härlig sommar, även Annie Lööf verka ha haft det riktigt mysigt. På sin insta lägger hon upp härliga sommarbilder. Men nu är hon tillbaka på jobbet efter sin skattefinansierade härliga semester och kan börja sin tjänstemannavardag igen.

Det är ett faktum att svenska partipolitiker idag är de facto tjänstemän i staten. Partierna är finansierade av skattemedel och de som söker sig till partierna vill ha arvoderade uppdrag som tjänstemän.

Helt uppenbart ser sig även ledande politiker som en form av tjänstemän som har rätt till sommarsemester med mys och avkoppling. Att Sverige brinner får vänta tills efter semestern.

Under mitt politiska liv kan jag inte minnas en så svag borgerlighet.

2 kommentarer:

  1. Hej.

    Det är lättare att göra politisk karriär som socialdemokrat, varför partiet 'de nya moderaterna' snarare bör benämnas socialmoderater. Svårare än så är det inte.

    Någon politik för att åstadkomma förändring finns inte, och vilken sorts förändring skulle man samla borgerliga väljare kring?

    Dumskalleliberalism med öppna gränser, fullt utvecklad Arnstad och värdenihilism samt kulturrelativism?

    Laissez faire-kapitalism kombinerad med 'allt åt alla'-mentalitet enligt ovan?

    Klassisk nationell och patriotisk konservatism med en sund balans mellan den starka etniskt homogena nationalstaten, styrd under lagarna kombinerad med svensk frihetstradition och arbetarmoral á la förrförra seklet?

    Ingendera känns särskilt realistisk sett till den ringa kunskap med vilken svensken röstar. Kvarstår att tävla med sossarna om vem som kan locka flest med den moderna icke-politiken.

    Lättsmält, sade Bill. Smälter lätt, sade Bull.

    Det är inte ett orealistiskt antagande att landet är förfallet och korrupt i sådan grad att det inte kan räddas med demokratiska metoder - särskilt inte som miljonen 'svenskar' inte på något sätt känner någon gemenskap med Sverige och det svenska folket, utan ser oss som fienden, konkurrenter om livsutrymme, eller helt enkelt ovärdiga att äga sådant välstånd våra förfäder skapat.

    I en kulturkrock vinner inte den som kör en klimatsmart Prius med dubbla airbags och säkerhetsbälte - utan den som kör stridsvagn.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  2. Det svenska politiska systemet bygger på aggregerade åsikter, och konsensus-strategi; det stora flertalet nominerar den enskilde. Det finns inte så mycket utrymme för personliga kampanjer och olika åsikter inom partierna. Jämför med USA där det nästan är tvärt om. Därför blir partierna toppstyrda och svåra att kursändra. Samt att det politiska läget är osäkert både inrikes och utomlands, vi befinner oss i något slags paradigmskifte.

    Här krävs det egentligen personer med starka åsikter och drivkraft, men det svenska politiska systemet har ju undertryckt dessa egenskaper i decennier. Därför denna stiltje.

    Kanske borde medborgare med en annan bakgrund ge sig in i politiken?

    SvaraRadera