Dags för rationell optimism

Thomas Gür har gjort sig känd som en stor kritiker av missförhållanden i Sverige, särskilt när det kommer till migration (följ gärna honom på Facebook.) Därför var det särskilt hoppfullt när han publicerade sin senaste krönika i GP: Misströsta inte om Sverige

Den svenska nationen må stå inför utmaningar, men den är inte svag.
Det är inte tu tal om att vårt land står inför stora problem inom den så kallade integrationspolitiken. 

Den omfattande migrationen och dess följder, den låga graden av självförsörjning bland invandrare, det tilltagande utanförskapet, den obegripliga blåögdhet som har präglat stora delar av den politiska eliten i frågor som berör kulturella trösklar kring anpassningen till Sverige, kommunernas mottagande av flyktingar, nya former av kriminalitet, tidigare oskådade fenomen som hedersförtryck och klanvälde och minskande samhällelig tillit, är några av dem. […] 

Magnituden på dessa samhällsproblem leder allt oftare till resignation. […] Men en så djup pessimism är ändå inte befogad. 

Det finns all anledning att inte förringa problemen, men det finns större anledning att också se till och ta fasta på den svenska statsmaktens, det svenska samhällets och den svenska kulturens och normernas styrkor. Ytterst vilar vårt lands särart på dessa tre grundkomponenter; och de står var för sig väldigt starka, i jämförelse med andra länder.

Han ekar därmed en annan känd pessimist - Tino Sanandaji. Tidigare i år hos Aschberg avfärdar Sanandaji resolut talet om en systemkollaps:



Jag har tidigare skrivit om pessimismen och att den behöver kritiseras. Mina viktigaste nyhetskanaler är dominerade av detta tema:

• Mitt twitterflöde av svenska högerdebattörer är helt genomdränkt av pessimism och sarkasm. Förutom den massiva negativa inställningen är ett bärande tema sarkasm över uttalanden från pk-eliten, t ex DNs påståenden om att tryggheten ökar. 
• Radio Bubblas Martin och Boris är djupt negativt inställda till Sveriges och Europas framtid, och till Sverige som land. Argumenten som framförs är inte övertygande, och grunda jämfört med annan mycket hög nivå som bubbla har. Men det är som att denna hållning är norm bland libertarianer.

Många liberaler påstår att optimism är en grundinställning som man ska ha. Jag tycker inte att man ska ha en glättig, illa underbyggd optimism. Men lika illa är en illa underbyggd pessimism, eller värre. Man mår helt enkelt dåligt när man tar del av pessimism och negativitet.

Statsmaskinen har börjat mala nu, och debatten hyfsas mer och mer. Vrålvänstern är marginaliserad, och man behöver faktiskt inte bry sig om dom om man inte vill. Det går att skapa en framåtsyftande debatt på egen hand, eller för den delen kritisera vänstern utan att hänfalla till pessimism och negativitet.

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land. Vi kommer sannolikt inte få ned skatterna i närtid, men konstigt nog går det att leva ett otroligt bra liv på 50% av sina tillgångar. Ett vanligt svennebananliv är uppnåeligt för de flesta, och det är ett väldigt bra liv.

Jag slår ett slag för rationell optimism. Våra utmaningar är i ett historiskt perspektiv hanterbara. Vi bor i ett fantastiskt land och det kommer bli bättre.

Läs även Mathias Sundin i Corren: Underbara framtid