28 mars 2016

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte - att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem - den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

7 kommentarer:

  1. Visst är det så att debatten i partiet är svag och att många använder det för att göra karriär vilket ju i ett lite parti som alltid får minst 4-5% fungerar du och dina kompisar kan ju alltid få den plats du vill.
    Men samtidigt är det lite fel av oss som vill annat att ge upp och inte ta fajten och driva på så att partiet förändras. Dvs göras som Trump i GOP och Sanders i Dem, dvs är man bara skicklig sak politiks och kan driva sin sak och tror sig ha rätt så kan man lätt förändra tex L.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan hålla med dig om liknelsen med Sanders och demokraterna. Trump, däremot, har kidnappat det republikanska partiet för att använda det som en sp en ångbräda mot presidentmakten. Vill du prata om förändrare och utmanare inom republikanerna; tala om Cruz.

      Radera
  2. En stat är inte lika med en stat.
    Jag menar att en verksamhet (som exempelvis staten är) kan vara mer eller mindre lyckad beroende på en mängd faktorer.
    - Hur bra man är på att lyssna på sina "medlemmar"
    - Hur definierar man kvalitet och hur bedriver man arbetet att höja kvalitet
    - Vad är syftet med verksamheten och hur upprätthåller man gränsdragningen?

    Blir det t.ex inte lite svartvitt om man ska diskutera huruvida en verksamhet ska bedrivas i statlig eller privat regi? Är det inte bättre att försöka identifiera själva mekanismerna för en "bra" verksamhet? Boken Knapptryckarkompaniet (Pålsson) tar upp intressanta aspekter ang. svensk "demokrati", vilka till stor del liknar Pophögers erfarenheter i politiken. Vi har likriktningen, ryggkliandet, ointresset för vad väljaren tycker etc. etc. I boken finns även förbättringsförslag, exempel:

    Kan man t.ex verka för att de enskilda riksdagsledamöterna får större möjlighet att, med tilldelade medel, bedriva egna studier (ex. att hyra in experter inom visst sakområde) får man mer oberoende och starka riksdagsledamöter.

    En verksamhet som är finansierad med skattemedel är alltid problematisk, speciellt om den verksamheten själva kan bestämma nivå på skatteuttaget. Detta riskerar beskära människors frihet på många plan. Att man får mindre pengar att röra sig med är självklart, dessutom kan de pengar man betalar i skatt placeras på ett sådant sätt att man får det sämre (oroligare samhälle, sämre skola, etc etc). En helt avgörande aspekt för ett land är om man har kan generera ett överskott i utrikeshandeln (mer pengar måste strömma in än ut).

    Jag betvivlar starkt att svenska staten i dess nuvarande form leder oss in i en långsiktigt gynnsam riktning.

    / @handklaver

    SvaraRadera
  3. Vi kommer inte åt de politiska partierna, de gör precis vad de själva vill och behöver inga medlemmar. Problemet är de införda partistöden (avtvingade skattemedel) som leder till att befintlig partiledning (vilken distribuerar stöden) "äger" partiet. Det sköts som en stiftelse där man utser sina förmånstagare.

    Väl beskrivet här:

    http://detgodasamhallet.com/2016/01/12/vad-ar-felet-med-svenska-politiska-partier-apropa-vad-atskilliga-kommentatorer-redan-sagt/

    SvaraRadera
  4. Problemet är att socialdemokratins långa maktinnehav har lett till minst sagt cementerade uppfattningar. Har personligen inget mot en utbyggd välfärd, men har tyvärr, här och där, sett
    tecken på att välfärden anses vara som en bankomat som bara finns där - oavsett de individuella behoven. Till detta kommer en minst lika cementerad uppfattning om att de goda tiderna och därmed Sveriges välgång varar för evigt: En sällsynt ignorant och antiintellektuell inställning som de som yttrar den ser som lovvärd och kanske jämlik.
    När denna hållning kombineras med lite allmän lathet och slöhet, blir resultatet därefter (till de inblandades stora förvåning).
    Vad tycker Pophöger om kvaliteten på det intellektuella samtalet i landet? Det vore intressant att veta.

    SvaraRadera
  5. När man hör vissa debattörer idag får man känslan att a) landet befinner sig på Oliver Twists nivå vad gäller levnadsstandard, eller b) fattiga afrikanska länders.
    Denna självbild upprätthålls, parad med en iögonfallande lathet och, ibland, enfaldighet.

    SvaraRadera
  6. "Ingen utmanar idag den stora svenska staten." Sant: inte inom systemet, vilket är logiskt. Har man fingrarna i syltburken så har man. Men utanför, absolut. Läs t.ex. "Omstart Sverige". Där finns en utmaning som heter duga.

    SvaraRadera