6 juni 2017

Statens dag och folkets

Idag är det Sveriges nationaldag. Den firas enligt wikipedia till minne av Gustav Vasa:
Nationaldagen firas dels till minne av att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung den 6 juni 1523, då Sverige åter blev ett fritt rike och bröt Kalmarunionen, dels till minne av att 1809 års regeringsform (som gällde fram till 1974 års regeringsform) skrevs under den 6 juni 1809.
Som jag tidigare skrivit om var Gustav Vasa en brutal diktator. Han kväste folkets motstånd och upprättade en statsmakt som levt fram till våra dagar.

Länge var staten emot att nationaldagen skulle firas. Vi minns alla Mona Sahlins ord om svensk kultur:
Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.
Men staten har ändrat sig och nu ska dagen firas.

Nationaldagsfirande i Linköpings kommun

Sverige har blivit så till den grad internationaliserat och förändrat att skammen över den inhemska kulturen har släppt. Nationaldagen firas med utländska artister som spelar utländsk musik, och självklart ska det hela krönas med en bild av en kvinna i hijab.

Finns det inget traditionellt svenskt att fira på nationaldagen? Inte om de progressiva får bestämma - då firas det multikulturella projektet Sverige. Där är utländsk kultur en självklarhet, eftersom den kan skänka svensken den stolthet man saknar som skamfylld västerlänning. Clownnäsa på svensken.

Lars Anders Johansson skriver på Smedjan om nationaldagen: Nationen är större än staten
Vad som konstituerar en nation är inte lätt att avgöra, men en upplevd känsla av ödesgemenskap tycks vara gemensamt för de flesta nationer. Hur denna känsla av ödesgemenskap uppstår skiftar, men språk och kultur tycks vara avgörande, särskilt i gamla nationer som Sverige.
Jag tror att svensken idag börjar känna den ödesgemenskap som andra folkgrupper under förtryck känt. Det politiska projektet Sverige står oss upp i halsen, och som Lars Anders Johansson skriver kan nationalismen vara något som skapar en vilja till uppror.

Därför unnar jag alla som vill vara nationalistiska att fira på nationaldagen. Jag avnjöt idag en frukost med svenska flaggor och skålande i bubbel för Sverige. Det går att kombinera med avsmak mot staten och eliternas mästrande.

Låt oss höja ett glas för nationen Sverige, och emot statens förtryckande makt på en och samma gång.

Inga kommentarer: