28 mars 2016

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte - att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem - den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

23 mars 2016

Sverige borde lära av Israel

Efter terrordåden i Belgien är det dags att ta en titt på Sverige:

  • Vi har näst flest jihadist-resenärer i EU efter Belgien.
  • Islamismens infrastruktur är på plats, och deras försvarare jobbar oförtrutet på. Johan Lundberg har beskrivit hur de jobbar och deras ideologiska drivkrafter i Ljusets fiender.
  • Migrationspolitiken har skapat en utmärkt grogrund för ökad radikalisering genom det massiva utanförskap den skapar. De stora partierna är överens om att detta ska bestå.
  • Polisen är försvagad och har dålig beredskap för terrorism, och tvivlar själva på sin förmåga.
  • De svenska politikerna är självgoda och ägnar sig hellre åt att peka finger åt andra, som t ex Peter Eriksson
Vill Sverige skydda sig finns det ett utmärkt exempel i Israel. Israel är ett öppet samhälle under konstant terrorhot. Där har terroristerna inte längre möjlighet att utföra terrordåd, det bästa de kan göra är att knivhugga eller köra på folk med bilar.

I Times of Israel omskrivs hoten mot Europa och jämförs med Israel:
“The threat we are facing in Europe is about the same as what Israel faces,” said Olivier Guitta, the managing director of GlobalStrat, an international security consultancy. “We have entered an era in which we are going to have to change our way of life and take security very seriously.”
Om svenska politiker ville skulle de kunna bygga upp relationerna med Israel. Vi behöver nämligen deras hjälp. Idag är det, som på så många områden, tvärt emot.

Svenska staten finansierar terrorns försvarare både i Sverige och i Israel. I Sverige är det islamismens vänner, i Palestina är det Fatah som avlönar palestinska terrorister.

Det är möjligt att minska riskerna för terror mot Sverige. Men fortsätter det som det gör idag kommer vi sannolikt drabbas igen.

20 mars 2016

Raseri mot Reinfeldt

DN har idag ett fokusreportage under rubriken "Vreden på Östermalm". Tesen som DN driver är att Östermalm går mot SD. Den linjen upplever jag som tendentiös.

Vad som däremot är sant är att högt uppsatta och respekterade människor på Östermalm verkar ha tappat rädslan för åsiktskorridoren. De ger uttryck för vrede mot den förda migrationspolitiken. Och det är oerhört intressant.

Bloggen Motpol skriver om reportaget:
Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt. […] 
samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. 
Under Reinfeldts ledning blev även moderaterna ett vänsterparti. Den ideologi som blev förhärskande beskrivs av Torbjörn Elensky i Axess - tredjevärldismen.

Precis som bloggen Motpol skrev gjorde Reinfeldt ett experiment med Sverige. Han såg utvecklingen kring migration och de utmaningar den innebar. Men istället för att bedriva en försiktig linje i, svensk tradition, valde han att driva på utvecklingen. När effekterna började bli tydliga avgick han och lämnade ett Sverige på väg in i kaos.

Reinfeldt och det politiska etablissemanget bröt handslaget mellan väljare och politiker. De bröt samhällskontraktet, som jag bloggat om tidigare.

Nu har vi ett oerhört allvarligt läge i Sverige. Ledarsidorna.se har intervjuat professor Magnus Henrekson: Framtidens pensionärer får betala notan.

När effekterna av den förda migrationspolitiken blir tydliga för svenskarna kommer Sd:s stöd sannolikt fortsätta att öka. Vilket verkar rimligt, för rimligen måste den här typen av haveri få effekter.

Att ilskan mot Reinfeldt nu ges den här typen av plattform är en "game changer". Det är rimligen inte bara på Östermalm folk är förbannade på Reinfeldt och politikereliten. Det bör alla förnuftiga människor vara.

UPPDATERING: Aftonbladet skriver om ett nytt tal som Reinfeldt hållit, helt i linje med hans tidigare "öppna hjärtan"-tal. Han raljerar över de som säger att Sveriges flyktingmottagande har kollapsat. "Hur var det att fira jul i kollapsens land? Brann granen?"