22 nov. 2015

Folkpartiet är politikens managementkonsulter

Johan Norberg skriver på Expressen debatt om Folkpartiet. Så svek Folkpartiet klassiska liberalismen 
Folkpartiet har drivit fram många reformer som gjort Sverige friare. I traditionella frågor om lika rättigheter och fria marknader är partiet ofta pålitligt och skulle knappast vilja hindra den individuella asylrätten som M eller kräva subventioner till mjölkbönder som C. 
Men liberalismen är mer än så. Det är en form av institutionaliserad ödmjukhet, som går ut på att man varken vill eller tror sig kunna berätta hur andra ska leva. Adam Smith varnade för "systemmannen" som vill flytta runt människor som schackpjäser på ett bräde till mer upplysta beteenden, utan att förstå att de har en egen riktning inom sig, och att systemmannen genom att styra dem tar ifrån oss all den lokala kunskap som de hade, alla möjligheter till nya upptäckter som de har haft på egen hand. 
Liberalism är att säga: jag vet inte vad som är rätta svaret på X, men jag tror att vi har större chans att hitta det om tio miljoner svenskar får leta efter det, än om 349 riksdagsledamöter tvingar på alla samma lösning. Det är att säga: jag avskyr Y, men kommer att slåss för din rätt att göra det.
Norberg beskriver väl liberalismens själ. Men den lever tyvärr inte i Folkpartiet. Han går vidare:
Jag har träffat och talat inför liberala partier i många länder och de ser väldigt olika ut. Men de utstrålar alla på något sätt att de står på folkets sida mot makten, från vänsterliberaler som vill legalisera narkotika och sexhandel till högerliberaler som bekämpar kvotering och skatter. Jag tror inte att något har så lite förtroende för vanligt folks förmåga som Folkpartiet. Det är något så märkligt som ett liberalt parti som känns mer som myndigheternas företrädare gentemot medborgaren än tvärtom.
Det här är på pricken av Norberg. Folkpartiet är statens parti.

Partiet är också världsfrånvänt. Man lever i en alternativ verklighet där partiet är viktigast. Precis som Dick Erixon skriver vittnar det om en oerhörd världsfrånvändhet att prioritera namnbyte när Sverige är i djup självförvållad kris.

Folkpartiets ställningstagande för TUT före PUT är rimligt, men jag tror det är otillräckligt. Som Joakim Ruist anser jag att asylrätten bör avskaffas och att Sverige tar emot en begränsad mängd kvotflyktingar per år.

Namnbyte kommer inte ändra något om Folkpartet. Som Viktor Barth-Kron skriver kommer folkpartismen att överleva.

Det jag också saknar i Folkpartiet är viljan att växa. Folkpartiet kan inte tänka sig en situation där de är landets största parti. Partiets själ är att vara ett litet stödparti, ett expertparti.

Folkpartister är inte landsfäder, utan snarare experter på hur landet ska styras. De är experter, och de visar det gärna. De är politikens svar på managementkonsulter.

Ruist: Avskaffa asylrätten

Joakim Ruist är nationalekonom och migrationsforskare och skrev för en tid sedan en mycket intressant debattartikel på SvD: Överge FN:s flyktingkonvention
Flyktingkonventionen har varit grunden i europeisk flyktingpolitik sedan innan de flesta av oss var födda. Vi har lärt oss att betrakta den som synonym med vår humanitet gentemot de som flyr från krig och förföljelse. Men den är helt missanpassad till att hantera den flyktingsituation som rått i världen de senaste decennierna. Och det är inte kons­tigt, för syftet när den skrevs var aldrig något utöver att lösa en flyktingsituation av en helt annan karaktär: den som rådde i efterspelet efter andra världskriget.
Åren efter andra världskriget befann sig miljontals människor i Europa på flykt i ett annat land än hemlandet. Deras nya värdstaters åtaganden gentemot dessa flyktingar behövde regleras och därför skrevs FN:s flyktingkonvention år 1951. I den stadgades, väl avgränsat, att människor som på grund av ”händelser i Europa före 1951” var på flykt i ett annat land och riskerade förföljelse om de återvände till sitt hemland inte fick skickas tillbaka. 
Alla de flyktingar konventionen gällde befann sig alltså i det tänkta asyllandet redan när konventionen skrevs och man visste ungefär hur många de var. Detta förklarar de två aspekter av konventionen som nu formar ­dagens flyktingkris: att den endast talar om att bevilja asyl till de som befinner sig i asyllandet, och att den föreskriver att alla med legi­tima skyddsskäl ska ges skydd. 
Dessa principer var lämpliga för den situation som konventionen skrevs för att hantera. Men 1967 sådde man fröet till dagens kris. Utan att i övrigt ändra på konventionen utvidgade man den då till att inte bara gälla människor som var på flykt på grund av händelser i Europa före 1951, utan alla som var på flykt.
Denna artikel var en stor ögonöppnare för mig. Under åsiktskorridorens svåraste tid var det svårt att tänka fritt, men visst var det något som skavde. Varför har man en rättighet att ansöka om att bli medborgare i en stat så fort man kommer till landets gräns?

Jag skrev om detta 2013: Asylinvandringen de facto fri - vad blir konsekvensen?

Jag har aldrig fått ihop det logiskt eller moraliskt. Jag anser att stater bör hjälpa andra människor, men asylrättens konstruktion är sådan att den inte går ihop. Vad sker om mängden asylsökande blir mycket stor? Det ser vi i Sverige idag.

Att asylrätten inte håller och kom till av en slump har dock inte gått in hos svenska debattörer. Att värna asylrätten har för många blivit en oerhört central fråga.

Joakim Ruist skriver att asylrätten bör avskaffas och ersättas med ett annat system:
Det är inte omöjligt att skapa ett i alla fall någorlunda generöst system för asylmottagande som bygger på frivillighet. Beviset för det är USA. USA har ett mindre utsatt geografiskt läge och får inte lika många asylsökande som knackar på dörren som EU får. 
Ändå har landet, som har ungefär lika stor BNP som EU, haft ungefär lika stort flyktingmottagande som EU de senaste tio åren. Skillnaden är att i USA var cirka 70% av mottagandet vidarebosättning av flyktingar från UNHCRs flyktingläger (så kallade kvotflyktingar). 
Resten var asyl. I EU var nästan alltihop asyl och bara några enstaka procent vidarebosättning. Så länge vi inte har kontroll över inflödet över gränsen kommer vi inte att frivilligt öka vidarebosättningen. Men får vi kontroll över gränsen, vilket bara kan ske genom att asylrätten avskaffas, kommer vi att kunna göra det.

15 nov. 2015

Intellektuell kamp mot islamism krävs

Terror har drabbat oss igen. Den här gången var det i Frankrike, i morgon kan det vara någon annanstans i väst. Jihadisterna vill riva ned allt som inte är rätt enligt deras uppfattning.

Expressens ledarsida skriver bra om vad som behöver göras. Även Adam Cwejman skriver bra.

Solidariteten är stark med Frankrike, vilket är positivt. Men om det ska bli någon förändring måste förhållningssättet mot jihadism och islamism ändras. Det handlar om två saker.

Sannolikt kommer Sverige att drabbas. Svenskar är väl representerade hos IS, och jihadismens apologeter har ett mycket starkt fäste i Sverige.

Ljusets Fiender har Johan Lundberg gått igenom vilka de är och hur de jobbar. Rashid Musa, Mattias Gardell, SUM m fl jobbar vidare i högönsklig välmåga. De är väfinansierade av skattemedel och med klippkort till akademi, kultursidor och radioprogram.

Jihadismen eller islamismen är en legitim strömning av islam. ISIS, Al-qaida m fl agerar enligt en rimlig tolkning av religösa skrifter som finns inom islam.

Om terrorn ska kunna övervinnas måste den religiösa debatten om islam ta fart. Man kan bomba IS till världens ände, men de kommer igen om de inte besegrats intellektuellt och moraliskt.

Sam Harris och Majid Nawaz har släppt en bok om detta ämne: Islam and the Future of Tolerance. På australiensisk TV intervjuas de om detta projekt.



Sam Harris och Maajid Nawaz har ett viktigt budskap som är aktuellt nu och kommer vara under vår livstid.