22 nov. 2015

Folkpartiet är politikens managementkonsulter

Johan Norberg skriver på Expressen debatt om Folkpartiet. Så svek Folkpartiet klassiska liberalismen 
Folkpartiet har drivit fram många reformer som gjort Sverige friare. I traditionella frågor om lika rättigheter och fria marknader är partiet ofta pålitligt och skulle knappast vilja hindra den individuella asylrätten som M eller kräva subventioner till mjölkbönder som C. 
Men liberalismen är mer än så. Det är en form av institutionaliserad ödmjukhet, som går ut på att man varken vill eller tror sig kunna berätta hur andra ska leva. Adam Smith varnade för "systemmannen" som vill flytta runt människor som schackpjäser på ett bräde till mer upplysta beteenden, utan att förstå att de har en egen riktning inom sig, och att systemmannen genom att styra dem tar ifrån oss all den lokala kunskap som de hade, alla möjligheter till nya upptäckter som de har haft på egen hand. 
Liberalism är att säga: jag vet inte vad som är rätta svaret på X, men jag tror att vi har större chans att hitta det om tio miljoner svenskar får leta efter det, än om 349 riksdagsledamöter tvingar på alla samma lösning. Det är att säga: jag avskyr Y, men kommer att slåss för din rätt att göra det.
Norberg beskriver väl liberalismens själ. Men den lever tyvärr inte i Folkpartiet. Han går vidare:
Jag har träffat och talat inför liberala partier i många länder och de ser väldigt olika ut. Men de utstrålar alla på något sätt att de står på folkets sida mot makten, från vänsterliberaler som vill legalisera narkotika och sexhandel till högerliberaler som bekämpar kvotering och skatter. Jag tror inte att något har så lite förtroende för vanligt folks förmåga som Folkpartiet. Det är något så märkligt som ett liberalt parti som känns mer som myndigheternas företrädare gentemot medborgaren än tvärtom.
Det här är på pricken av Norberg. Folkpartiet är statens parti.

Partiet är också världsfrånvänt. Man lever i en alternativ verklighet där partiet är viktigast. Precis som Dick Erixon skriver vittnar det om en oerhörd världsfrånvändhet att prioritera namnbyte när Sverige är i djup självförvållad kris.

Folkpartiets ställningstagande för TUT före PUT är rimligt, men jag tror det är otillräckligt. Som Joakim Ruist anser jag att asylrätten bör avskaffas och att Sverige tar emot en begränsad mängd kvotflyktingar per år.

Namnbyte kommer inte ändra något om Folkpartet. Som Viktor Barth-Kron skriver kommer folkpartismen att överleva.

Det jag också saknar i Folkpartiet är viljan att växa. Folkpartiet kan inte tänka sig en situation där de är landets största parti. Partiets själ är att vara ett litet stödparti, ett expertparti.

Folkpartister är inte landsfäder, utan snarare experter på hur landet ska styras. De är experter, och de visar det gärna. De är politikens svar på managementkonsulter.

1 kommentar:

Anonym sa...

Är det inte så att precis alla etablerade (salongsfäiga) politiska partier (till skillnad från politiska ideologier eller teoretiker) per automatik blir "light" på ideologisk övertygelse och "heavy" på omhändertagande i just Sverige? Våra politiker har blivit/kräver att vara våra föräldrar, med ständiga pekpinnar och förmaningar, ständig kontroll, ständiga moralpredikningar, ständigt von-oben-perspektiv, ständigt klapp på huvudet eller pisk på bara rumpan. Detta oavsett vilken politisk riktning man säger sig agera längs med. Nya moderaterna var/är långt mer vänster än t ex labour i England. Jag tror det är kvinnliga makthavares fel. Jag är själv kvinna, och har under större delen av mitt vuxna liv velat se fler kvinnor i ledande ställning. Nu har jag ångrat mig, eftersom det finns alltför få kvinnliga politiker som kan leda, och alltför många som beter sig som besserwissrande, maktkåta morsor som aldrig, aldrig tänker sluta uppfostra sina undersåtar/telningar. Det värsta är att de dessutom lyckats få de flesta manliga politiker att gå i samma ledband. Och dessutom folk från hela vänster-högerskalan. Det är imponerande, skrämmande och fascinerande i lika delar. Ändå vill de bara väl, precis som vilken överbeskyddande moder som helst. Hur kan omsorgskänslor bli så enormt kvävande, så sanslöst ickeproduktiva, ickeutvecklande? Det har inte blivit bättre av att media fått en slagsida av precis samma mentalitet. Sverige är numera en kväst, kvävd tonåring som av rädsla för mammas rotting lider i det tysta.