17 feb. 2015

Studio Ett: Judar ansvariga för antisemitism?

Idag intervjuades Israels ambassadör Isaac Bachman i SRs Studio ett. Där fick han frågan från en av Studio Etts journalister vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen som drabbar dem.

Stanna upp en sekund och fundera kring detta. I Sveriges viktigaste samhällsprogram ställer en programledare frågan till israels ambassadör vilket ansvar judarna själva har för antisemitismen. Från deras twitterflöde:
Det går tyvärr inte att säga exakt vad som sades, eftersom SR har bestämt att inte lägga ut sändningen på nätet.
Israels ambassadör Isaac Bachmann var gäst i eftermiddagens Studio Ett. Han resonerade intressant om orsakerna till den växande antisemitismen, men fick en olycklig fråga om huruvida judar bär ett eget ansvar. 
Vi ber oförblommerat om ursäkt för frågan. Den leder tanken fel och skuldbelägger både individer och en utsatt grupp. 
Det judiska samhället har drabbats av fruktansvärd terror och har all vår sympati och allt vårt deltagande.

Vi framförde redaktionens ursäkt i slutet av Studio Etts sändning, men kommer att klippa bort avsnittet från repriserna av sändningen och från vårt sändningsarkiv. Det är en ovanlig åtgärd, men vi vill inte bidra till att formuleringen får vidare spridning.
SR skriver att de självklart inte menar att skuldbelägga judar. Men hur ska detta förstås, när det var precis detta programledaren gjorde? Användare på twitter har dessutom vittnat om att frågan från journalisten upprepades.

SR själva erkänner alltså att deras programledare "skuldbelägger både individer och en utsatt grupp". Men de säger inget om ansvar. Snarare spelar de ned kritiken. "Självklart menar de inte att skuldbelägga judar."

Inga konsekvenser har aviserats för programledaren som gjorde ett så allvarligt fel att SR tvingas redigera sändningen i efterhand. Anne Lagerkrantz har inte gjort något annat än att be om ursäkt.

Om inte SR vill låta programledaren ta ansvar måste Anne Lagercrantz själv stå till svar. Vad avser du att göra för att se till att Studio Ett inte åter blir en plattform för skuldbeläggande av judar?

Uppdatering: Efterforskningar i sociala medier ger att Helena Groll var den programledare som ställde frågan. Det går inte att få fram via SR:s egen web.

Uppdatering 2: Nu finns klippet med Helena Grolls fråga tillgängligt på youtube:

7 kommentarer:

Mikael sa...

Viktigt och bra skriviet! Här är delar av intervjun.

https://www.dropbox.com/s/b8t0h48m3zo6h1k/SR%20Interview.m4a?dl=0

Anonym sa...

Jag ber om ursäkt för min stöld av citat, kommer alls inte på ens var jag läste det, men det var så himla bra .... "vilket ansvar har muslimer för islamofobin ..."

Anonym sa...

Om vi lyfter blicken från den aktuella journalistens mycket anmärkningsvärda uttalande, lämnar det som helhet, och tittar på strömningar i samhället i stort så kan flera saker iakttas:

1. Antisemitism är dumbommarnas
socialism (finns som bekant hos extremhöger och i vänstern).

2. Det finns starka beröringspunkter mellan vissa vänsterteoriers syn på den borgerlige judens kapitalistiska "destruktivitet" och ontologiska uppfattningar om judars "konspirationer" och allmänna sataniska läggning i länder i MÖ.
Det kallas: Brothers in arms i antisemitismen.

3. Vänsterns draksådd i form av ett glödande Israelhat är en viktig komponent i acceptansen för antisemitism, inte minst den medeltida.

Addera till allt detta vänsterns förnekelse om orsakerna till utbildningsväsendets förfall, ett förfall som lett till att kompetensnivån i samhället sjunkit. I samband med det också kunskaperna om judarnas historia, antisemitismens historia och historia i huvudtaget.

Slapphet, brist på bildning och en sorts fräck, cannabisbemängd lathet ligger bakom denna utbildningssyn och därför innebär också självskadebeteende på längre sikt.

Dygder som ambition, bildning, karaktär, tillförlitlighet, tillit och att göra rätt för sig har urvattnats i detta ideologiska paradigm och ersatts av mycket grumliga vatten där ideliga utfall mot den judiska staten (till skillnad mot t.ex. Kongo -Kinhasa) går hand i hand med ett glödande ointresse för det egna landets historia 1933-1945 och den uppenbara kopplingen mellan staten Israels uppkomst och det egna kriminella beteendet.

Anonym sa...

Redan i det gamla DDR var det tydligen högsta statsdoktrin att "om kapitalismen försvinner, försvinner basen för antisemitismen", medan DDR i sig i kraft av arbetarstat alltså avskaffat judefientligheten:

https://www.bpb.de/politik/extremismus/antisemitismus/37957/antisemitismus-in-der-ddr

Det finns sannolikt skäl att påminna om att sådana synsätt kanske företräds på betydligt närmare håll, eftersom DDR:s inflytelseagenter till yttermera visso varit verksamma i Sverige.
Ja, det är en skön församling: gammalt antisionistiskt DDR-tankegods, högerextrem judehatarkonservatism, och medeltida antisemitism, där Förintelsen ömsom förnekas, ömsom hyllas.
Alltmedan judarna "som vanligt" ägnar sig åt diverse konspirationer, enligt de gistna politiska kommissarierna och de medeltida förkämparna för mänskliga rättigheter.

Anonym sa...

Det selektiva seendet på grund av det egna landets historia talar ånyo för sig själv. Förutom den sekundära antisemitismen som så många i Sverige ådagalagt då de tänker på statens undfallenhet mot Tredje Riket och den varma antisemitism som rådde i landet 1933 - 1942, är tendensen att se på världen med svenska folkhemsglasögon idag ett stort problem. Världen måste helt enkelt rätta sig efter FN:s diktat och är följaktligen "dum" om den inte är lika förutsägbar som ett lokalpolitiskt möte med sina på förhand givna strukturer, eller som ett bostadsrättsmöte där skurkar som inte städat trappuppgången tillräckligt kan få sig en konsensåthutning. Med en sådan syn på dagisnivå, med infantila beteenden, haschindränkt och slapp trosvisshet om den egna godheten, och allmän brist på bildning kommer landet efterhand att få stora problem: där naivitet, egoism och infantilitet är de främsta tillväxtmotorerna sker ingen bra utveckling. Ett annat exempel på folkhemsnaiviteten är det känsliga säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Verkligheten är idag är att stater med imperialistiska ambitioner utan vidare hade slukat lilla troskyldiga Krusbärssverige om inte USA hade varit ett ej överbryggbart hinder för det. Men den garanten svartmålas och kritiseras, dock av hävdvunna opportunistiska skäl stannar det vid ganska mild kritik (och att man ju vill åka till det landet och njuta på olika sätt). Men dess allierade Israel vederfars inte samma behandling: trots frånvaron av medeltida strukturer i detta lands statsskick och att det finns länder med mycket värre saker på sitt samvete, släpper inte det brinnande intresset för Israels verkliga eller inbillade missdåd. Men detta överskuggas endast av det trauma som bortskämda generationer erfar vid lågkonjunktur då utlandsresor eller köp av bostadsrätter måste minskas. Slutligen: om man tycker att den judiska staten - världens jude- är så kriminell, varför måste man då, bildligt talat, hämta återfallsförbrytare till debattarenan och låta just dem peka finger? Vad är det för psykologiska behov som tillfredsställs av en sådan särbehandling?

Anonym sa...

Ja du Pophöger, man kan inte undgå känslan att personer (speciellt om de tyvärr okunniga rent allmänt) som kommer från ett land som inte angripits på c.a. 200 år alltför ofta faktiskt inte förstår människor som kommer från länder eller folkgrupper som under historiens gång drabbats av ohyggliga saker. Kanske, möjligen .... kan man tala om två parallella universum.
Vare sig den inhemska naiviteten, företrädd i rikligt övermått, eller det inhemska bildningsidealet är exportprodukter som andra folk kan ha någon nytta av; så länge de inte vill landet illa förstås. Och därför: Heja USA, det är det landet vi har att tacka för vårt samhällsskick och vår frihet idag!

Anonym sa...

Man kan kanske kalla lokala tolkningsmönster av tillvaron, geopolitiska utlåtanden, bildningspolitiska strävanden, en sorts upphöjd provinsialism för ett inofficiellt världsmästerskap i naivitet. En naivitet som omfattar de allra flesta av de "fredsåtgångna"/"fredsdrabbade" invånare som generöst lägger ut texten om tingens ordning.

Man går ut på stan. Ser stadsbilden. Ser människor röra sig i sakta mak eller snabbt från ställe till ställe. Någon hälsar, lite dämpade tjut kanske hörs någon annanstans ifrån; glada kompisar hälsar på varandra. Stadsträd svänger lätt i vinden. Krigsförskonad sekulär protestantism genomströmmar atmosfären.
En suck av tillfredställelse; detta är världen innerst inne. Den har bara inte förstått det själv. Man kan lägga huvudet lite snett och överseende le åt utländska "tokigheter" av allehanda slag man läser om i pressen.