30 juli 2014

Medierna i Hamas knä

Något som har blivit uppenbart i detta krig är att Hamas använder mänskliga sköldar. De lägger militära installationer i bostäder, de skjuter från bostadsområden och de lägger sin kommandocentral i sjukhus. Denna taktikt ger många civila dödsoffer, som uteslutande läggs Israel till last.

Jeffrey Goldberg skrev om varför världen fokuserar så på Gaza: Obsessing About Gaza, Ignoring Syria. Det är lätt för journalisterna att få tillgång, och de får nyheter som läsarna bryr sig mycket om. Goldberg har många vettiga poänger, men han missar den viktigaste: Anledningen att Hamas ger journalisterna tillgång till bra nyheter är för att de tjänar på alla civila dödsoffer.

DNs Paul Hansen har blivit prisbelönt för sin bild av ett palestinskt begravningståg. När en FN-skola blev bombad kunde Peter Wolodarski knappt dölja sin stolthet inför bilderna av döda barn.
Hamas krigar från civila områden och sätter civila i livsfara. De skjuter raketer som ofta faller ned i Gaza. Men så fort civila dör lägger journalisterna skulden på israel, och kablar ut bilder på de döda.

Bloggaren Elder of Ziyon ställer en viktig fråga: Why are the only stories out of Gaza the ones Hamas wants the world to see?
Hamas' Interior Ministry instructed Gazans not to discuss anything about Hamas militants, or rocket positions, or military funerals, or anything else that would discuss terrorists shooting rockets in Gaza or using human shields. Some Hamas members or sympathizers are taking that directive much further, actually threatening journalists who report on Hamas firing positions, Hamas gunmen hiding, or Hamas rockets that fall short, or Hamas using civilians as human shields, according to a Jerusalem Post reportlast week. […] 
There are other stories that are being all but ignored by journalists. As I reported, a French-Palestinian journalist told another reporter that he was intimidated by members of the Hamas Al Qsssam Brigades from their office next to the emergency room at Shifa Hospital.
That story was taken down at the reporter's request, no doubt because of threats.
Similarly, Wall Street Journal reporter Nick Casey noted that Hamas created a TV studio in the same hospital and tweeted a photo of a Hamas politician being interviewed there.

He took down that tweet as well. 
There is a pattern here. The most prominent stories out of Gaza are the ones that Hamas wants the world to see. The stories that Hamas emphatically do not want want covered are being given short shrift, and finding them is not easy. And too many journalists are seemingly self-censoring out of fear of Hamas.
That is a story a real journalist would cover.
Den journalist som rapporterar även om Hamas brott riskerar det öde som RT-journalisten Harry Fear råkade ut för. Han blev helt sonika deporterad efter att ha rapporterat om hur en raket sköts från nära hans hotell.

Så valet är enkelt. Publicera de nyheter Hamas vill att du ska publicera - bli hyllad, din tidning blir framgångsrik. Eller rapportera det som verkligen händer och riskera att ditt mediehus blir portat från Gazarapportering.

Jag har förståelse för att journalisterna har en bra möjlighet i Gaza att få gripande innehåll. Det är heller inte lätt att vara i Gaza och bli utsatt för hot.

Men varför finns inget problematiserande av att man blir propagandakanal åt Hamas? Hur kan journalisterna se sig själva i ögonen när de dag ut och dag in kablar ut endast de nyheter som Hamas vill visa världen?

MEMRI har översatt Hamas' regler för Gazabor att följa när de skildrar konflikten. Jämför detta med de internationella korrespondenter som rapporterar från Gaza.

Det är inte lätt att skildra en assymetrisk konflikt på ett riktigt sätt, men det vore klädsamt om medierna på något sätt kunde försöka.

23 juli 2014

Sprider medier ISM-propaganda?

ISM står för International Solidarity Movement. De är en rörelse som uppger sig skydda civila i Gaza.

Svensken Fred Ekblad är aktiv i ISM och finns nu i Gaza. Han har framträdit i de flesta medier och berättat om en man som blir ihjälskjuten.

Här är en lista över de tidningar som har spridit Fred Ekblads historia:
Ekblad har även framträtt i Tv4 men klippet verkar inte finnas kvar.

Nu är det bara ett problem med storyn - den är påhittad. Historien har uppmärksammats även i England där den även har skildrats med film. Bloggaren Thomas Victor har granskat filmen som visar samma man i grön tröja som på Aftonbladet (länk via CIF Watch).

Läs den långa och detaljerade genomgången som visar på flera mystiska fel i filmen. 

När ISM ombads att lämna ut den oredigerade versionen vägrade de. Läs mer hos Camera.

Även Honest Reporting har uppmärksammat filmen:
We find it interesting that at 2:23 in the ISM video, the man in the green shirt appears immediately to the left of the person with the camera and then two seconds later, the camera goes black and purple (a possible edit) and then the man in the green shirt is what looks like at least 5 feet away from the cameraman. We also find it interesting that the 3 individuals (aid workers?) in yellow jackets aren’t running to flee for their lives after the alleged sniper attack whereas most people would be terrified. Instead, they just look from overhead. This has the hallmarks of a Pallywood production. 
And here is what happens at 2:24, a blank splice – perhaps an edit by a novice propogandist?
Mycket tyder på att detta är ett fabrikat. Och ett framgångsrikt sådant, eftersom det har visats av medier världen runt.

Organisationen Camera har skrivit om ISM, som bland annat stöttar "palestinernas rätt till motstånd". Men det har inte föresvävat någon av de svenska journalisterna att en aktivist från en extrem organisation som ISM kanske kan ha en agenda.

Tack till twittraren @PeterOlsson för länksammanställning.

Uppdatering: Fred Ekblad skriver i Fria tidningen hur han är stationerad på al-wafasjukhuset. IDF gör just nu en offensiv mot detta sjukhus eftersom det används som en kommandocentral för Hamas. Konstigt nog missade Ekblad att rapportera om Hamas aktiviteter i sitt vittnesmål.

Israel som barnamördare i svensk media

För en vecka sedan hände en tragedi - fyra palestinska pojkar dödades av en israelisk flygattack på en strand i Gaza. Att det händer olyckor i ett krig är ofrånkomligt. Men i svensk media antyds mer eller mindre öppet att attacken var medveten.

Journalisten Kasem Hamadé skriver om händelsen i ett krönikeliknande reportage: Raket dödade fyra pojkar. Här får barnens pappa lägga ut anklagelserna: "Varför döda små barn? […] Israel vill krossa oss genom att döda våra barn." Och målande beskrivningar hur raketerna "slets i bitar" av de israeliska raketerna.

Svenska debattörer skildrar olyckan som ett medvetet drag.

Att Aftonbladet Ledare gör detta är kanske inte förvånande. Under rubriken "Att döda barn är inte självförsvar" omskrivs olyckan.

Isobel Hadley-Kamptz skriver en krönika om händelsen: "Vad finns kvar när elden upphört?"
Vad tänker soldaterna som avfyrade raketerna mot stranden nu? En israelisk minister förklarade attacken med att barnen lekte i närheten av ett raketgevär. Det gör dem alltså till rättfärdiga mål, eller åtminstone till "collateral damage" man inte behöver bry sig om.
Carolin Dahlman i Kristianstads-bladet skriver också om händelsen:
I förra veckan mördades fyra barn som lekte i Gaza i en flygräd från Israel. Målet var inte små pojkar, utan soldater, men likväl sprängdes 2-11-åringar mitt i sitt sökande efter krabbor på stranden. Vad säger Israels premiärminister Benjamin Netanyahu? ”Ojdå”?
I båda texterna utmålas de israeliska soldaterna som känslokalla inför dödsfallen. Eller rakt ut som barnamördare.

Är det verkligen rimligt att anta att israeliska soldater känslokallt och närmast av nöje skjuter palestinska barn? Vilka signaler sänder man som skribent när man utmålar israel och dess innevånare på detta sätt?

Den som känner till något om antisemitism vet att ett bärande tema är juden som barnamördare. Därför borde varje debattör som skriver om kriget i mellanöstern vara mån om att vakta sina ord.

Det är ingen slump att antisemitismen blommar upp i mellanösternkonfliktens spår.

Bloggaren Svart på Vitt skriver på samma tema.

22 juli 2014

Principer kräver att man tar ställning

I den svenska högerdebatten finns få röster som tar ställning i mellan Israel och Palestina. Många verkar se det som en dygd att bekymrat väga ena sidan mot den andra.

Denna inställning ekas idag i Smålandsposten: Det får inte vara som att heja på ett lag
Det kan också sägas om den svenska debatten om Israel-Palestinakonflikten. Politikers, tidningars, kyrkors och debattörers ställningstaganden är ofta förutsägbara. Det handlar om att välja lag och sedan hålla på det i ur och skur. Man säger sig vilja diskutera förutsättningar för fred, men ofta verkar det snarare handla om att fastlägga skuld. 
Det är också här många dunkla krafter röjer sig. De som entydigt säger sig veta vem som har rätt och fel i Israel-Palestinakonflikten har ofta en annan agenda. De gör mer skada än nytta, och det gör ont att se dem använda människors lidande för sina egna cyniska syften.
Att hålla på en sida utan anledning är intellektuellt svagt. Men att vägra ta ställning i en tydlig konflikt är heller inget att vara stolt över.

Just i konflikten mellan Israel och Hamas är grunddata mycket enkla. Hamas är religiösa extremister som vill upprätta en global religiös diktatur. De har ingen respekt för mänskliga rättigheter.

Under en längre tid har Hamas beskjutit civila i Israel. Varje raket i sig är att jämföra med de terrordåd som utförs ibland i väst - som när en självmordsbombare sprängde sig i centrala Stockholm. Varje nation har en plikt att stoppa sådan terror.

Den senaste tidens konflikt har gjort det uppenbart att Hamas använder mänskliga sköldar som en del i sin krigsföring. Militärt är de en jätteflopp, men Hamas krig handlar inte främst om militära segrar. De strävar också efter att delegitimisera och demonisera israel.

När det gäller militära konflikter har varje militär aktör en plikt att undvika civila dödsoffer. Krigets lagar ger utrymme för en hel del civila dödsoffer, men israels armé går längre än vad krigets lagar kräver.

Trots detta kommer såklart civila att dö. Det är en del av ett krig, och den huvudsakliga skulden för detta ligger på den part som driver konflikten.

I detta läge väljer alltså i övrigt mycket kloka debattörer att lägga huvudet på sned och väga ena sidan mot den andra.

Om man anser sig vara principfast är det yttersta testet av ens principer en svår situation, till exempel en krigssituation. Detta är ett krig mellan islamister som tillämpar terror mot en demokrati som följer de lagar och regler som vårt samhälle är uppbyggt på.

De som inte klarar av att ta ställning borde ta sig en rejäl titt i spegeln.

Läs Krauthammer: Moral Clarity in Gaza.

21 juli 2014

Pogromer i Paris

För några dagar sedan ägde en anti-israelisk manifestation rum i Paris. Denna manifestation urartade i en attack på en synagoga. Times of Israel rapporterar: Pro-palestinians throw Molotov Coctail at Paris Synagoge
Pro-Palestinian protesters hurled a Molotov cocktail at a Paris synagogue on Sunday afternoon after a demonstration against Israel’s military operation in the Gaza Strip descended into violence. 
The synagogue, located on the Val d’Oise in the Sarcelles district of the French capital, suffered no damage in the attack, French newspaper Le Figaro reported. Sarcelles, in the north of the city, is home to a large Sephardic Jewish community. 
The riot broke out after a few hundred people assembled at a local metro station to protest Israel’s actions in Gaza, as well as the decision by French Interior Minister Bernard Cazaneuve to ban rallies against Israel following the staging of riots last week outside several synagogues in the Paris region.
Anledningen att synagogan klarade sig var att ett judiskt medborgargarde skyddade synagogan. Sajten Liberty Voice rapporterar:
A smaller group splintered off and tried to burn its way into a synagogue at the 11th Arrodissement near Gare de Lyon. Using chairs taken from sidewalk cafe’s and bats, the group was met by five police officers guarding the temple. A mob of 100 to 200 individuals then charged at 30 worshippers standing outside the Don Isaac Abravanel synagogue while 150 to 200 congregants were barricaded inside. Ironically those inside were attending a ceremony in honor of three recently killed Israeli teens.

The rioters chanted anti-Semitic slogans, hurled objects at the Paris synagogue and attacked the inadequate number of police on hand. They were kept sufficiently away from the building, however, by members of the Jewish community’s own self-defense force, the SPCJ. Those private security officers were assisted in the street brawl by members of the Jewish Defense League and Betar, a group that promotes young Jewish leadership on university campuses and local communities. 
En kvinna från den judiska församlingen vittnar om vad som hände: ‘Yesterday, a Part of My Love for France Left Me’
In telling my father about the assault on La Roquette, I asked him if he had ever seen any such clashes. 
He answered, yes…. In Algeria, before leaving it all behind… He added: but we were in Algeria, here we’re in metropolitan France!! 
I wished him sweet dreams and hung up. I cried
Det som verkar ha hänt i Frankrike är att antisemiterna där känner sig trygga med att visa sin antisemitism öppet. Det skulle självklart även kunna hända i Sverige.

Därför är det så viktigt att det markeras mot antisemtismen, som Sydsvenskan gjorde efter debaclet om Stefan Löfvens utspel: Judehat är inte kritik.

Om antisemitismen får passera har vi snart pogromer även i Sverige.

Uppdatering: Elder of Ziyon rapporterar att pogromerna fortsätter.

9 juli 2014

Studio ett om Gaza: Fall framåt

I dagens Studio Ett diskuterades mellanösternkonflikten. För att vara svensk media måste jag säga att det var mycket bättre än vad det brukar vara. Det betyder dock inte att det var bra eller ens i närheten av det.

Globalt är rapporteringen från mellanösternkonflikten mycket dålig, så vi är inte något undantag i Sverige. Se Honest Reporting, en organisation som granskar medierapporteringen om Israel.

De svenska tidningarna gör ofta s k "rewrites" på de internationella reportagen och utgår från deras perspektiv. I dagens Corren fick vi ett skolboksexempel på hur detta kan se ut:

Corren 9/7, klicka för förstoring
Vanliga exempel är att man kastar om kronologin - "konflikten började genom att israel slog tillbaka". I TT:s artikel dröjer det åtta meningar innan man i en bisats nämner vad som driver konflikten - Hamas raketterror.

TT har länge varit ledande i vinklingar och har ofta fört ut ren propaganda. Se avsomnade bloggen TT-kritik.

Studio ett verkar ha bytt spår en smula, för några dagar sedan deltog mycket kunniga Anna Veeder och Magnus Ranstorp.

Men idag fanns tyvärr ingen med kunskap i studion. Det är talande när man hör hur journalisterna verkligen trevar sig fram utifrån vänsterstereotyper. De är som barn inför mellanösternkonflikten och vad som driver den.

Det borde inte kräva en djupare inläsning för att få fram att att Hamas har terrorbombat civila områden i Israel frenetiskt den senaste tiden. Raketerna skickas urskiljningslöst för att sprida skräck, och befolkningen måste fly till skyddsrum. Själva textboksdefinitionen på terrorism.

Bland annat frågade programledaren Agneta Ramberg om befolkningen i Israel inte reagerade på att så få israeler dör jämfört med palestinier. Varför denna frågeställning ens kommer upp är häpnadsväckande.

Slutklämmen är häpnadsväckande: Programledaren frågar Agneta Ramberg "Vad får de båda sidorna ut av det här".

Ja, varför bombar Israel Gaza? Det borde också vara rimligt enkelt att komma fram till genom att tänka en sekund. (Rätt svar: Israel vill ha stopp på raketbeskjutningen av sina medborgare.)

Häpnadsväckande att få höra så imbecilla frågor från kunniga människor. Skäms!

Agneta Ramberg menar också att den underliggande konflikten är "belägringen av Gaza". Det är också felaktigt. Den underliggande konflikten är att Hamas, och även Fatah, vill få slut på ockupationen av de som de ser som palestinskt territorium. Detta inbegriper hela Israel. Detta deklareras om och om igen - Se Palestinian Media Watch.

Ramberg upprepar även två gånger att Israel inte kan stoppa Hamas militärt. Fel igen. Khaled Abu Toameh i Jerusalem Post skriver om hur Hamas pressats allvarligt av Israels kraftfulla svar. Agneta Ramberg verkar vara fast i någon slags pacifistisk syn på världen.

Om journalisterna visste mer skulle mediekonsumenter kunna få en rimlig bild av vad som händer i mellanöstern. Bloggaren Elder of Ziyon har skrivit en guide för journalister - rekommenderas varmt.

Imbecilla frågor från stjärnögda journalister är tyvärr ett stort framsteg i svensk media. Ett fall framåt.

PS: På mitt twitterflöde delar jag kontinuerligt länkar om vad som händer.