30 okt. 2014

Regeringen beter sig som ungdomspolitiker

Israel-palestinadebatten är svår att förstå, eftersom den i ganska liten grad handlar om vad som sker i verkligheten. Istället är det en politisk debatt som mest av allt handlar om symbolpolitik.

Västvärlden är genomgående anti-israeliskt inställd. USA under Barack Obama har lämnat den tidigare israelvänliga linjen och sällat sig till EUs mer kritiska linje. Arabvärlden och världens diktatorer är öppet fientliga.

Historiskt sett har arabvärlden försökt krossa israel militärt. Det var inte framgångsrikt. Men sedan Yassir Arafat valde man istället en marxistisk linje där israel utmålades som förtryckare. Genom terror och israels aktioner på det bröts västvärldens stöd för israel helt ned.

Numer är det mycket svårt för en vänsterlutande politiker att prata om israel-palestina utan att förlora sig i dogmer och romantiska föreställningar. För en journalist är nästan omöjligt.

Jag är väldigt besviken på hur de moderata krafterna inom palestinierna utmålas. Fatah är antidemokrater som är djupt fientligt inställda till Israel. De stöttar terror både genom ideologi, ekonomisk stöd och i faktiskt terrorism.

Personligen har jag stor förståelse för realpolitik. Det går inte att göra saker som är ideologiskt rätt alltid, det krävs kompromisser. Men när det gäller hanteringen av Fatah finns ingen rimlig riktning.

Fatah utmålas som fredsvänner, trots att de inte är det. De stöttas monetärt, trots att pengarna går till propaganda och stöd till terrorister. Ingen nämnvärd press sätts på de moderata krafterna, vilket gör att de lugnt kan fortsätta sin terrorfrämjande verksamhet och förstöra nästa generations palestinier.

Min poäng är att utgångsläget var riktigt dåligt. Carl Bildt dolde inte sin motvilja mot Israel. Men dåligt kan alltid bli sämre.

Sverige går nu i direkt diplomatisk konflikt med Israel. Lägg till detta vårt ekonomiska bistånd till palestinska myndigheten och israelfientliga NGOer och det blir förståeligt varför Israel är upprört. Sverige hamnar i sällskap med världens diktatorer, precis som socialdemokratin har gjort förr i tiden.

Att erkänna Palestina som ett litet land i Norden är ett kraftfullt slag i luften. Det är en drastisk aktion som skapar diplomatiska spänningar. Därför blir det sannolikt inga stora länder som gör Sverige sällskap.

Margot Wallström börjar sin karriär som utrikesminister genom att undergräva sin egen ställning. Det lilla inflytande vi hade i mellanöstern är numer nära noll.

Det blir den främsta konkreta effekten av regeringens erkännande av Palestina.

5 kommentarer:

Mona sa...

Vill svenska folket detta? Jag för min del skäms över våra politiker.

benke sa...

Vad den svenska vänsterregeringen visar är hur obetydlig man är på en global scen. Ingen bryr sig om vad den historiskt svaga regeringen i Sverige säger eller gör. Tack och lov. En okunnig och famlande statsminister eller en utrikesminister som har en fanatikers ståndpunkt vad gäller vädret (eller termen "klimat" som vänstern så odugligt tyr sig till, särskilt Margot som myntade ordet "klimaträttvisa"). Jag är glad att Sverige är en randstat vars styrande är förbisedda och skrattade åt i världen. Sweden, huh?




Anonym sa...

Det är mycket oroväckande rent allmänt sett hur alla möjliga extremistiska krafter gaddar ihop sig mot liberala demokratiers främsta företrädare (enligt krafternas synsätt): det judiska folket.
Sveriges skuld under 1930-talet och 1940-talet kanaliseras och projiceras på Israel-Palestinakonflikten, medan intresset för vad som händer i andra traumatiserade konfliktområden är svalt eller obefintligt. Postmodernistisk tomhet i kulturpolitiska avseenden (lanserad sedan årtionden) i kombination med historielöshet, sjunkande kunskapsresultat och intag av olika olagliga substanser i rökt form, avsedda att höja sinnesskärpan (?) ger en katastrofal mix. Denna mix bådar inte gott för Sverige. En mycket märklig relativisering av homofoba, kvinnodiskriminerande antisemitiska hållningar från medeltida stadsbildningar, vilka i jämförelse med den judiska staten ses som stora socialpolitiska föredömen, gör knappast saken bättre.

Slutsatsen är att kan man inte slå i nämnvärd utsträckning mot "Den store Satan" så är det desto lättare att ge sig på representanter för "Den lille Satan" (varav alla enligt uppgift är företrädare för en penninghungrig konspiration, med "tentakler" över hela världen). Därav en extatisk antisemitism och en fullkomligt skamlös projektion av det egna landets historia på den judiska staten. Vilka insatser som kom den "svagare parten" till del från Sveriges sida 1933 - 1945 under förföljelsernas tid, det vet den som vill veta. Många vill det inte, utan föredrar skamlöst att tala om dagens svaga part där inte sällan den judiska staten utmålas som Tredje Rikets arvtagare i alla avseenden. Så hanteras en psykopatisk, ofattbar historia i Europa.
Vi ser här obildningens och den
fanatiskt hala, skamlösa förträngningens triumf.

Anonym sa...

Heder åt Pophöger och hans åsiktskamrater. Men enligt min åsikt borde han och likasinnade använda uttrycket "socialliberal" mer (ett uttryck som används ganska sällan rent allmänt). För i dagsläget är det bara en (social-)liberal hållning om bildning och i Mellanösternkonflikten som är verklighetsbaserade.
På grund av en lättsinnig radikal politik, grundlagd i rekordåren och accelererad efter 1968 (en socialliberal kan trots allt inte tycka att allt efter detta datum var förfelat), välståndets sinnesnjutningar, förväntningar och skamlösa ansvarslöshet i vänsters skrud: festen är kanske snart över och halvkasserad hundmat blir möjligenpensionärers generella lott om några decennier. Allt detta p.g.a. bildningssystemets ogenerade förfall. Med vidhängande obildning ifråga om den judiska staten.
Dags att säga som det är: ett visst opinionsklimat i Europa och Sverige erfar en stark upphetsning inför eventuella missgrepp från Israel (verkliga eller påhittade). På detta sätt kan det egna landets skuld "förminskas", åtminstone i de omtöcknade och av välstånd dästa hjärnor som tänker tanken.
Det borde vara på tiden att göra en grundlig studie av varje Israelkritikers hemtrakter under 1930- och 40-tal, den opportunistiska hållningen i dessa trakter under andra världskriget, hyckleriet och den selektiva glömskan av behandlingen av judar och de judiska flyktingarna 1933 och fram till att flyktmöjligheterna stängdes helt. Utöver detta kan boken "Backing Hitler" av Robert Gellately i all sin fruktansvärdhet rekommenderas.

Anonym sa...

Om tillståndet i nationen 2015.

Det är slående hur en socialdemokratisk hegemonisk bildningsuppfattning kunnat sänka den intellektuella kulturen landet så till den milda grad att borgerlighetens bildning reducerats till en skugga av sitt forna jag. Av arbetarklassens bildningsideal syns idag också mycket lite av, till fromma för "sunt förnuft" där fakta intagna genom bildning väger mycket lätt. Ibland enligt devisen: "Fakta stör min argumentation".
Var är den intellektuellt fullödiga samhällsanalysen idag i Sverige? Den finns representerad i ett fåtal borgerliga medier, lyser för det mesta med sin frånvaro i röd-gröna.
Vi kan konstatera att det rådande samhällsklimatet rymmer ett flertal paradigm, varav två här ska tas upp.
I. Sverige har ännu inte gjort upp med sitt antisemitiska arv, med nazismen i sina olika förklädningar under det förra seklet. Genom svärdet erövrade U.S.A. den svenska kulturen 1945 genom besegrandet av Tredje Riket (U.S.A:s dominans idag tackar den för som har den minsta aning om geopolitiska realiteter också i vår tid). Efter 1945 försvann den tyska kultur som med ett kortare franskt gästspel så djupt präglat Sverige sedan medeltiden. Nordtysklands, och efter hand Preussens, roll för Sveriges kulturella, sociala, ekonomiska och tekniska utveckling sedan 1100-talet kan ej överskattas i sin rent kvantitativa mängd. Som tur är finns U.S.A. där och kan mycket snabbt kväva revanchistiska försök från det återförenade Tyskland att militäriskt lägga sig under Europa, i sin linda. Om sådana försök skulle föreligga vill säga.
I Sverige finns det två manikeiska motpoler, tydligen utan mycket nyanser däremellan: med all rätt det existerande preussiska, ej upparbetade nazistiska och antisemitiska historiska arvet i landet å ena sidan, och det "goda", demokratiska Maktpartiet som minsann inte härbärgerar vare sig antisemitism eller annan xenofobi, fullt av ansvarstagande som humanitär stormakt och för en demokratisk skola där dumma och elaka utländska skolanalytiker gaddat sig samman och konstaterat att allt gott och fint resulterat i kaos och brant sjunkande skolresultat. Vilket enligt rådande, men krackelerande, självbild naturligtvis inte alls är, eller får vara, sant.
Dessa två motpoler, latent fascism i preussisk gestalt - Maktpartiets humanism, tycks vara de två och enda manikeiska grundpelarna i svensk debatt; en bildad borgerlighet som i sitt undermedvetna inte styr mot Mussolinis värderingar existerar tydligen inte. I andra länder, men uppenbarligen inte i Sverige, enligt gängse åsiktsparadigm.
II. På grund av olika slappa och naiva försyndelser i Sverige drar sig ovädersmolnen upp med förfärande hastighet mot det humanitära Sörgården (?) där ledande ideologiproducenter utmärkt sig genom sin självgoda okänslighet gentemot andra kulturer. Och i kraft av sin gedigna bildning tydligen starkt förvånats över att inte resten av världen omfamnar svenska Maktpartivärderingar eller ens innerst inne har dem. Men en märklig hållningslös undfallenhet (nomen est omen) mot medeltida antisemitism, och folkhemsextremistiska försök att porträttera den judiska staten som Tredje Rikets arvtagare, det finns det rum för.