9 aug. 2014

Samma mediestrategi för ISIS och Hamas?

Nu när USA har bestämt sig för att bomba islamisterna i Irak, efter att de genomfört attacker mot civila väcks en del frågor.

Betänk följande scenario: Västmedias korrespondenter åker i busslaster till Isis-kontrollerade områden och rapporterar därifrån. De finns vid frontlinjen och rapporterar om de civila dödsoffren som USAs bombningar orsakar. Isis attacker utelämnas helt.

De går helt med på att rapportera precis som Isis vill och använder Isisi officiella siffror över antal döda och förhållandet mellan civila och kombattanter.

Medierna skildrar USA som den aggressiva parten. Isis attacker tonas ned och göms i bisatser, medans USAs attacker blåses upp och skildras minituöst.

Detta är ett orimligt scenario, men i Gaza är det så journalisterna jobbar.

3 kommentarer:

Anonym sa...

En klockren analys!!

benke sa...

Japp, och i sagda scenario så har William Schabas, en Kanadensare som har blivit utvald till överhuvud av "United Nations commission examining possible war crimes in Gaza" sett till att USA med sina svaga svar emot IS sett till att USA fått stå till svars inför ICC. Schabas har uttalat att: "Netanyahu is his big "favorit" to indict at the International Criminal Court."

Se där ett utmärkt exempel varför W inte skrev på ICC avtalet. Men så var han också en riktig president.


Anonym sa...

Naturligtvis måste det vara tillåtet att starkt kritisera den judiska staten. Men vad som lösgjorts under sommaren 2014 har varit en försmak av vad som döljer sig bakom dörren till historiens europeiska skräckkammare.


Med tiden har Minnet om vad som hände Europas judar 1933 - 1945 sjunkit undan, nya generationer kommer till. Den uniformerade massantisemitismen i Europa, med sina uppmarscher, smattrande fanor och dånande trummor har sedan 1945 i Europa "endast" begränsat sig till någon enstaka östeuropeisk stat. Istället har den sekundära antisemitismen (secondary antisemitism) med sitt dåliga samvete över den historiska skulden gentemot det judiska folket kommit att manifestera sig i s.k. "Israelkritik" - samtidigt som kritik mot andra statsbildningar med mycket mer på sitt samvete naturligtvis uteblivit. I denna av naturliga skäl samvetstyngda kader har genom generationer traderade uppfattningar från massantisemitismens uppmarscher respektive vardagsantisemitism i neutrala länder 1933 - 1945 blandat sig in, för att omvandlas
till en politiskt korrekt ideologisk konstruktion.
Men i tider av stark kris i Mellanöstern tränger gamla demoner skamlöst fram ur historiens skräckkammare, tacksamma för att kunna leva ut sina uppfattningar om det judiska folket.
Minnet av Förintelsen har sjunkit undan hos allmänheten, en utveckling beredvilligt understödd av förtäckta historierevisionister (bakom vilkas leende "masker" döljer sig en arkaisk antisemitism). På grund av den förda utbildningspolitiken sedan 1968 sjunker kompetensnivån i samhället och därför också kunskaperna om det judiska folkets historia. Nya, sociokulturellt betingade medeltida uppfattningar om judar har genom åren kommit till, en åsiktsgruppering vars medeltida antisemitism olika partier valt att förhålla sig högst olika till.
Slutligen: det är slående hur det har funnits nutida stater som beskrivit sig själva som "fredsälskande" medan de legat i krig med varandra och de samtidigt kritiserat de "perfida", "krigshetsande" "sionisterna" i olika internationella sammanhang.
Detta leder den intellektuellt hederlige vidare till frågan om det finns fler individer som av historiska skäl vill beskriva sig själva och det egna landet som "fredsälskande", medan Israel "egentligen är som Tredje Riket".
Ty bristande själslig harmoni i den judiska staten pga landets läge och historiskt grundade emotionella arv från 1933 - 1945, tycks vara enligt de "fredsälskande" rösterna mer vara en fråga om - "gammaltestamentlig hämndlystnad".
Så kan ett samvete också se ut.