20 jan. 2013

Liberal Debatt om fri invandring: Mycket känslor, fluffiga argument

Liberal Debatt är en liberal idétidskrift och deras senaste nummer handlar om fri invandring. Jag har läst texterna om ämnet och reflekterar i detta blogginlägg om dem.

Emma Söderberg Majanen skriver: En fråga om mänskliga rättigheter:
Men i denna debatt är det inte fråga om artskillnader, utan gradskillnader. De som förespråkar den solidariska migrationspolitiken är förvisso långt mycket bättre än de som vill inskränka migrationen till ett minimum. Men båda läger utgår från samma djupt rotade föreställning om staten och den enskilda människan: att staten är ett slutet område, till vilket vi innanför gränsen i olika hög grad kan välja att släppa in de som befinner sig utanför.[…] 
Denna utgångspunkt kan man välja, och man kan kalla den solidarisk om man vill. Men den är inte liberal. För vad det handlar om, då man utgår från idén om staten som det slutna området, och den därpå följande rätten för staten att utöva våld mot dem som korsar gränsen utan tillåtelse, är att man ger moralisk legitimitet åt kränkningar av en av de mest fundamentala mänskliga drivkrafterna som finns: förflyttning, från det gamla till det nya. 
Söderberg Majanens artikel förespråkar som jag förstår det en upplösning av nationalstaten. Hur ser en upplöst nationalstat ut i praktiken?

För mig framstår det som en anarkistisk tanke. Helt OK - men för mig inte självklart liberalt.

Rola Brentlin från Migro skriver artikeln: Fri migration - en liberal idé
Argumenten för begränsad invandring handlar ofta om ekonomi och svårigheten för vissa grupper att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Men även om livet efter flytten till Sverige för några har präglats av så kallat utanförskap och låg social status är situationen ofta ojämförligt det liv man lämnat. 
Ekonomen Bryan Caplan vid George Mason University frågar i Cato-rapporten Is Immigration Good for America?: »Är de missförhållandena som vi försöker undvika genom att begränsa invandringen likvärdiga de orättvisor som begränsningarna medför?«
Krig, hunger och rättsosäkerhet – ett utanförskap i Rosengård är kanske inte världens värsta öde. […] 
Vissa tycks vilja ställa byråkrater längs gränserna, vilka ska räkna ut invandrarens förväntade kostnader eller intäkter för staten. Den typen av samhällsplanering har sällan varit en lyckad idé – staten är till för medborgarna, inte tvärtom. 
Utanförskapet måste tacklas och arbetsmarknaden måste göras mer tillgänglig; det görs inte genom mer protektionism och regler, utan genom mindre. När system hindrar individen från att realisera sina möjligheter är det systemen som ska förändras, inte individen som ska stängas ute.
Brentlin är tydlig med vad hon och Migro anser. Även om migrationen är statsfinansiellt kostsamt, och följaktligen belastar medborgarna ekonomiskt, är migro för en ökad migration.

För mig är den fundamentala liberala hållningen respekt för äganderätten. Migros förslag kommer kosta medborgarna pengar, potentiellt stora summor eftersom Migro förespråkar kraftigt ökad invandring även till Sveriges reglerade arbetsmarknad.

Denna hållning är fullt legitim, men den är svår att förena med liberala värderingar. Liberalismens fundamentala princip är respekt för individens äganderätt. Men för migro verkar den fria rörligheten vara viktigare.

Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg skriver också en text: Vi skjuter oss själva i foten
Den vanligaste ekonomiska frågan i den svenska invandringsdebatten handlar om effekterna på mottagarlandets offentliga finanser. […] Det var den i Sverige också, fram till omkring 1980. Sedan dess har välfärdsstaten byggts ut och arbetskraftsinvandringen har ersatts av flyktinginvandring. Och numera innebär invandringen en statsfinansiell belastning, på mellan 1,5 och 2 procent av BNP. Detta på grund av den låga sysselsättningsgraden bland utrikes födda. När många lever på bidrag i stället för att jobba får de mer från staten än vad de betalar in. Det behövs reformer för att få in fler invandrare på arbetsmarknaden. […]
Det är dock inte immigrationens statiska effekter på de offentliga finanserna som är det mest intressanta, utan om vi på det hela taget får det bättre eller sämre av invandringen. Svaret är tydligt: vi får det bättre. Forskningen är mycket samstämmig om att immigration har positiva effekter på mottagarlandets ekonomi. Forskarna diskuterar inte om det finns några vinster, utan hur stora dessa är. Och dessa dynamiska effekter är långt viktigare än de statsfinansiella. 
George J. Borjas, den mest profilerade skeptikern bland migrationsforskarna, har myntat begreppet invandringsöverskottet (immigration surplus). Med det menade han inte överskottet på invandrare, utan det ekonomiska överskott som invandrare skapar åt ursprungsbefolkningen.
Segerfeldt och Norberg rör sig på olika nivåer i sitt argumenterande. De flesta debattörer är överens om att arbetskraftsinvandring är en framgångssaga. För mig behöver detta inte egentligen understrykas mer. Arbetskraftsinvandringen är en i grunden liberal princip.

Men Segerfeldt och Norberg är också i grunden positiva även till invandring som leder till bidragsberoende och utanförskap. Detta vore bra om de kunde förtydliga sin argumentation och sin faktabakgrund.

Det är svårt att förstå Segerfeldts och Norbergs kritik mot för liten svensk invandring, och deras avfärdande av invandringens faktiska kostnad. De svenska kommuner som tar emot invandrare idag känner den faktiska kostnaden. Rosengård och Södertälje är inte precis Silicon Valley idag.

Intressant att läsa texterna om fri invandring. Tyvärr blir jag inte särskilt upplyft av nivån på argumenten. Mer frågor väcks än svar ges, och inte på ett bra sätt.

Läs följande inlägg om fri invandring:




Inga kommentarer: