1 feb. 2012

Yttrandefrihet och svensk konsensuskultur

Ända sedan jag började blogga har jag dragits till det man inte ”får” skriva om. Jag började skriva om feminism och sexköpslagen, vilket inte var särskilt uppskattat. Men nu har frågan öppnat sig. På samma sätt har narkotikafrågan öppnat upp sig och hedersvåldet verkar ha tagit klivit ända in i etablissemangets finrum.

Men så kommer vi till mina två rödlistade områden:

Först kommer islam. Islam är en oreformerad religion vars breda strömning förespråkar en sammanblandning av stat och moské. Islam är en del av det svenska samhället idag men behandlas inte på samma sätt som kristendom. Att stoppa kors i kiss är jättebra, att rita profeten Muhammed med en bomb i turbanen är ren och skär rasism och högerextremism.

Det har funnits vissa positiva tecken, till exempel när Axess hade en stor intervju med Ayan Hirsi Ali. Men denna satsning möttes av en intensiv kanonad både från medieliberaler och vänster.

Islam är en del av vårt samhälle och borde omfattas av precis samma kritik som kristendomen möter.

Tätt sammankopplad med detta är migrationsfrågan. Vi har en stor invandring i Sverige. En artikel som visar på problembilden är ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” från DN Debatt något år sedan.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen trodde jag frågan skulle öppna upp sig. Men känslan är att det nästan har blivit värre. Det är klappjakt på sverigedemokrater och det politiska etablissemanget tävlar i att marginalisera partiet. Det kan dessutom ge påtagliga konsekvenser för Sverigedemokrater att vara öppna med sitt engagemang - de kan t ex uteslutas ur facket.

För det är nämligen så att migrationspolitik i svenska medier och i den breda politiska debatten går ut på en enda sak: Att motverka Sd. Centerns initiativ migrationsinfo.se är en annan sådan sajt. Regeringen har själv startat en sajt för just detta. Där kan man läsa om olika nätmyter:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.

Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.
Vad som är "rasistiska och främlingsfientliga" betyder är ganska skiftande. Det är ett slagträ att använda emot oliktänkande och betyder nästan ingenting längre. När regeringen går ut och antyder att folk som är rädda för att bli stämplade som rasister mer eller mindre ska skylla sig själva blir det obehagligt. Ungefär som när Reinfeldt menade att Sverigedemokrater inte ska bli förvånade om de blir misshandlade.

Sakine Madon kritiserade regeringens artikel. Och Paulina Neuding och Andreas Johansson Heinö skrev på DN debatt ett svar:
Sverige hör till de länder i världen som tar emot flest flyktingar varje år. Samtidigt ser vi ungefär samma integrationsproblem i Sverige som på andra håll. Detta borde vara väsentliga utgångspunkter för en faktabaserad debatt om invandringen och integrationen vilken måste kunna föras parallellt med arbetet mot rasism och diskriminering.
Personligen skulle jag vilja se en öppen och seriös debatt som även tar upp problemen med integrationen. Jag kan inte se denna debatt i media eller de etablerad partierna. Där finns bara en linje: svensk migrationspolitik är det bästa sedan skivat bröd och den som säger något annat har inte rent mjöl i påsen.

På den invandingskritiska arenan dominerar Sd-knutna Avpixlat. Där blandas främlingsfientliga utspel med legitim granskning som media utelämnar. På snaphanen.dk skriver journalisten Julia Caesar krönikor, t ex denna om Rami Sahindahl och hederskulturen. Läsvärd text om inte annat för att den är så oerhört välskriven.

På ena sidan en närmast auktoritär strömning i media och politiskt etablissemang. På andra sidan en invandringskritisk rörelse med obehaglig främlingsfientlighet. Det är inte lätt att navigera sig i en sådan miljö och det finns ingen medelväg idag.

Så här skrev Gudmundson 2010 och inget har ändrats sedan dess:
Sverige är världens mest toleranta samhälle, och har världens mest liberala invandringspolitik. Sverige sticker faktiskt ut på den punkten. Men vi har fått ett opinionsklimat där den som ifrågasätter det rimliga i att invandringspolitiken går back med 1,5 till 2 procent av BNP årligen, som pekar på överrepresentationen i brottsstatistiken, eller som varnar för att kvinnosynen inom islams mittfåra är mer medeltida än modern, inte törs skriva under eget namn. […]

Kanske har de människor som deltar i den underjordiska debatten inte haft något alternativ. Om man nu vill vill diskutera om huruvida Sverige exempelvis borde ha en invandring på en nivå som motsvarar genomsnittet i Europa, eller kanske vill fördjupa sig i frågor om kostnader för asylboenden, vart ska man vända sig? Likadant torde det vara i politiken. I vilket parti ska man aktivera sig om man är oroad för att Malmö håller på att bli obeboeligt för judar? De etablerade riksdagspartierna för inte den debatten. När de försöker, som Folkpartiet gjort, blir de utskällda. De få etablerade opinionsbildare som försöker föra ett samtal om de frågor som Sverigedemokraterna profilerat sig inom, utmålas omedelbart – främst av Expressens skribenter – som tvivelaktiga.

12 kommentarer:

Ingenjören sa...

"Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist."

Ptja. Myten ligger i ordet 'stämplad'. Du har kanske noterat att man inte kan försvara Israel utan att bli stämplad som Zionist av somliga, på samma sätt kommer det alltid finnas de som kallar en nyliberal om man vill sänka skatterna eller kommunist om man vill höja dem. Om man har en mer extrem åsikt, t ex att elbolagen borde återförstatligas kommer en stor majoritet att anse att man är kommunist, även om man skulle ha den åsikten av helt andra orsaker(t ex försvarshänsyn).

Frågan är då, varför har de som 'ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken' lyckats sälja in att just de öknamn de får är exceptionellt orättvisa? Den som ger sig in i en politisk diskussion kommer under sin tid få alla möjliga öknamn, fascist, kommunist, anti-semit, judekramare, nyliberal, foliehatt, idiot, osv. Vad är det som gör att just rasistepitetet skulle vara det som gör att man blir 'tystad'? Att jag kallas för idiot, Sarneckiwannabe, kommunist, Islamistkramare, osv, har ju bevisligen inte tystat mig, snarare tvärt om, varför skulle det vara annorlunda med 'rasiststämpeln'? Och vad är det som får folk som borde veta bättre att gå på den identitetspolitik som ligger bakom myten om den tystande rasiststämpeln även om de ser felet i så mycket annan identitetspolitik?

Ingenjören sa...

Frågan om vad 'media tar upp' är ju en annan fråga, jag retar mig personligen mycket mer på att vi aldrig får höra om några andra frågor än de som är uppe på dagordningen just nu. T ex är jag väldigt nyfiken på vad som egentligen händer med Karenupproret i Burma just nu, det verkar som att man har förhandlat fram en vapenvila med regeringen, men vad innebär det för folket där? Är gerillan en befrielserörelse eller tunt maskerade banditer? Osv. Den frågan diskuteras inte eftersom den inte har någonting att göra med någon av 'vår tids stora frågor', vilket i praktiken är: Det som händer i Europa och USA, Mellanöstern och Islam, respektive Kina och Indien på frammarsch.

Att ha en avvikande åsikt när det kommer till mångkultur och muslimer garanterar en ju faktiskt publicitet. Att pytteföreningen 'Svenska tryckfrihetsföreningen' genererade rubriker i Sydsvenskan, den ungefär lika lilla föreningen Europeiska Arbetarpartiet har haft massvis av möten, men de är ointressanta eftersom de behandlar ämnen som är lika kontroversiella, men som inte ingår i någon av de frågor man skriver om.

Att man inte 'får' skriva om Islam i Sverige är förmodligen den märkligaste myten vi har idag. Om man gör en snabb koll på Islam eller Muslim i de stora tidningar får man hur många träffar som helst, trots att andelen faktiskt praktiserande muslimer i Sverige(jag är av den åsikt att man faktiskt måste praktisera en religion för att tillhöra den, men jag är medveten om att det finns andra uppfattningar) är ungefär lika stort som antalet Pingstvänner och missionsförbundare tillsammans. Gör nu en sökning på missionsförbundet/missionsförbundare i tidningen. Hur många träffar hittade du? Slutsatsen kan rimligtvis inte bli VARFÖR TIGS MISSIONSFÖRBUNDET IHJÄL? Trots att Missionsförbundet har aningen färre än de muslimska samfunden i Sverige är den mängd spaltmeter som skrivs om Missionsförbundare i Sverige under en procent av vad som skrivs om Muslimer i Sverige. Så, om Islam och muslimer är någonting de stora tidningarna inte skriver om så är det onekligen det man inte får skriva om som det skrivs allra mest om. JAg kan faktiskt inte mkomma på någon fråga, utöver Israel-Palestina, som har en sådan enorm överrepresentation i tidningarna. Det stora problemet med att all debatt hela tiden handlar om muslimer är alla andra frågor försvinner från dagordningen. Att en handfull människor skapade svenska tryckfrihetsförbundet blir en nyhet, medan marsch för tillgänglighet inte kom med i någon tidning trots att den var så enormt mycket större. Således kommer vi fortsätta diskutera hur många muslimer som kan dansa på ett knappnålshuvud, snarare än alla de andra tusentals problem som finns för människor i detta land.

Lasse N sa...

Hur många "Sarneckiwannabes, kommunister och islamistkramare" får löpa gatlopp i pressen, blir uteslutna från facken och utsätts för stenkastning?
Inte så många. I själva verket hyllas sådana på de flesta kultursidor och av 99% av politikerna.
Om man däremot får epitet rasist på sig så är det kört och det kan ingenjören inte vara okunnig om även om hen låtsas vara det.

Och, nej, jag är inte sverigedemokrat, vilket är obligatoriskt att säga i sådana här sammanhang. Däremot är jag dj-t trött på den intolerans som frodas i Sverige.

sven sa...

Den nyliberale debattören Fredrik Segerfeldt hade idag 2/2 i radioprogrammet obs en hallelujainställning till mycket stor invandring.Det vore intressant om pophöger kunde göra en kommentar om det.

En känslig fråga som man inte kan prata om öppet men som invandringspolitiken i praktiken styrs av är bra invandring respektive dålig invandring.
Bra invandring som man nästan kan ha fri är etniska europer,vita amerikaner och i viss mån östasiater.De andra är dålig invandring.Så är det ju i praktiken men ingen seriös man kan prata öppet om det.

Lasse N sa...

Sven, ditt resonemang låter kanske bra på pappret men vem föredrar du som nybyggare i Sverige? En välutbildad afrikan eller en bidragsberoende grek?
Det finns väl ingen vettig människa som säger nej till en välutbildad invandrare som är beredd att jobba, oberoende av vilken hudfärg eller nationalitet som han/hon har.

Välutbildade invandrare hamnar faktiskt sällan i bidragsberoende. Det som är tragiskt är att Sverige som högskatteland inte förmår locka till sig de som är beredda att arbeta hårt.

sven sa...

Lasse N Jag skrev inte vad jag själv tyckte i frågan jag bara gjorde en allmän kommentar.Så feg är jag.

Lasse N sa...

Sven, vi är nog lite fega allihop i den här minerade marken. Varför skulle vi annars dölja oss bakom pseudonymer?

Erik S sa...

sven, jag gillar verkligen arbetskraftsinvandring. Det är en dröm att ha ett öppet land ditt alla som vill jobba och kämpa får komma. Där tror jag inte det handlar om varifrån man kommer, utan vilken inställning man har.

Vad det gäller flyktinginvandring och anhöriginvandring måste det ske på ett sätt som bygger ett bra samhälle. Vi kan inte ha människor som kommer till Sverige till arbetslöshet.

Var det något svar?

Catarina sa...

Det är i grund och botten särlagstiftningen som är boven i dramat. Om man inte tolererat allt ifrån separata badtider till att barnäktenskap utan svensk lag och värdegrund gäller alla utan "hänsyn" till kultur/religion så hade vi inte varit så djupt som vi är idag.
Svensken är tolerant, de 300.000 som röstade på SD förra valet är inte rasister, de är bara så trötta på situationen.
Ilmar Reepalu sitter i en rävsax nu för han vet att det enda som kan vända trenden i Malmö är SD:s politik. Elefanten står mitt i rummet, alla ser den men ingen vill fortfarande prata om den.

Ett krafttag med insatser/razzior från Försäkringskassan, Skatteverket, Malmö stad, Polisen Migrationsverket är vad som behövs nu. Gå igenom rörelse efter rörelse. Svartklubb såväl som butiker, kontrollera tillstånd, stryp bidrag och stäng och bomma igen om inte allt är i ordning.
Utvisa de som ej ska vara här.

Anonym sa...

Dom 300000 sopm röstade på SD röstade på ett parti som i partiprogram har det långsiktiga målet att tömma landet på invandrare och "rena" svensk kultur från utländskt inflytande.

Om inte det är grundat i rasism så existerar inte företeelsen rasism.

Anonym sa...

Anonym: Var i partiprogrammet står det att SD "har det långsiktiga målet att tömma landet på invandrare och "rena" svensk kultur från utländskt inflytande"? /Yngve S

Anonym sa...

I det invandringspolitiska programmet är det helt klart och tydligt att man både vill reptriera invandrare samt göra det mer eller mindre omöjligt för invandrare att bosätta sig i Sverige.




"Invandrings- och assimileringspolitik

Sverigedemokraterna kritiserar det mångkulturella samhället och betonar i stället värnande av det nationella arvet. Som exempel i detta fall kan nämnas uppslutningen kring vad man kallar fädernas kyrka. Partiet vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan. Man vill också ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället, och har som mål att svenska kyrkan återigen skall bli en statskyrka. Vidare vill man att kyrkans anställda inte ska arbeta för ett mångkulturellt samhälle och att kyrkan ska bli mer offensiv i sin inhemska mission och på intet sätt understödja utbredningen av främmande religioner som islam i Sverige.

Man vill se ett stärkande av den svenska kulturen och ställer krav på att invandrare assimileras i stället för att integreras. Man vill öka undervisningen om svensk historia i skolan, avskaffa modersmålsundervisningen och att det svenska kulturarvet ska synliggöras mer i det offentliga än idag. Partiet vill slopa allt stöd till invandrarföreningar och liknande verksamheter och vill inte att staten ska betala för de kvarvarande tolkbehov invandrare som genomgått SFI-undervisning kan ha.

Sverigedemokraterna vill införa förbud för vissa religiösa huvudbonader i arbetslivet, religiösa byggnader, religiöst grundad omskärelse, heltäckande slöja (vad gäller omyndiga elever i skolan), halal- och koscherslakt samt import av halal- och koscherslaktat kött. De vill också att lovdagar i anslutning till religiösa högtider även framgent bara ska omfatta traditionellt svenska och kristna högtider.
Ledande partiföreträdare har också i olika sammanhang uttalat sig mot moskéer på svensk mark.

Partiet vill ha minskad invandring, speciellt från vad man kallar "kulturellt avlägsna" länder. Tillfälliga arbetstillstånd för arbetskraftsinvandrare ska kunna tilldelas arbetstagare med kompetens som omöjligen går att finna i Sverige.

Partiet vill även att antalet asylsökande som beviljas uppehållstillstånd ska sänkas till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill partiet motverka eventuella förändringar av den svenska ”befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett ”privilegium avsett för svenskar”.

Partiet vill att kraven för medborgarskap ska höjas (att det ska krävas tio års boende i landet), dubbla medborgarskap ska vara omöjligt och medborgarskapsprov ska införas. Medborgare som fått medborgarskap på falska grunder ska kunna förlora detta och utvisas. Partiet var förut emot utomeuropeiska adoptioner, men bytte ståndpunkt i frågan år 2002.

Partiet vill begränsa anhöriginvandring till att ge uppehållstillstånd endast för makar och barn. De vill införa en avgift på ett prisbasbelopp för äktenskap med icke-svenska medborgare.