15 jan. 2012

C: Politiska poäng eller fred i mellanöstern?

Idag skriver Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson för c, att det är dags för sverige att erkänna Palestina som stat.

En kort tillbakablick: Israel ockuperar västbanken sedan man tagit denna mark i försvarkrig mot Jordanien. Sedan dess har man strävat efter att lämna ifrån sig marken till en palestinsk stat, samtidigt som man själv kan leva i säkerhet. Rick Richman på Commentary Magazine gjorde nyligen en tillbakablick över den senaste tidens händelser:

There was July 2000 at Camp David, when Israel offered a state on substantially all the West Bank and Gaza, with a capital in Jerusalem, and they turned it down. There was January 2001, when they turned down the Clinton Parameters, refusing a state again. […]

In September 2008 there was another offer of a statewhich they turned down again. In May 2009 they set “preconditions” for the democratically elected government of Israel to talk to the unelected aged leaders of sclerotic Fatah, saying they would do nothing further since they had a “good reality” in the West Bank. Since then, they have occupied themselves with seeking UN resolutions.


Fatah har alltså tackat nej till tre fredsavtal. Dessutom har man sagt nej till förhandlingar och istället valt att gå till FN för att trumfa igenom sin stat, utan att behöva göra upp med Israel. I detta läge vill nu centerpartiet erkänna palestina.

Sen är det en sak som jag faktiskt inte förstår. Centern vill erkänna palestina utifrån "1967 års gränser, med överenskomna landbyten". Så här skriver Lundgren:

En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden.

Jo, precis. En utgångspunkt för fredssamtal. Som palestinierna vägrar delta i. Hur ska man kunna erkänna en stat "med överenskomna landbyten" utan att palestinierna sätter sig ned och kommer överens med Israel? Själva idén med palestiniernas FN-ansökan är ju att runda förhandlingar?

Så här kommenterar Kerstin Lundgren den tid som har passerat:

Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. […]

Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden.


Man skulle också kunna se omvärldens agerande som ett tyst medgivande för palestiniernas vägran till fred. Att erkänna Palestina idag är att belöna detta obstruerande.

Mellanösternpolitiken är idag ganska enkel. PLO, Palestinian Liberation Organisation, strävar efter att Israel ska upphöra. När man pratar om "liberation" menar man inte västbanken, man menar hela Israel.

På engelska ger man flyktiga löften om att man övergett denna linje, på arabiska är man glasklar med att man inte har gjort det. En stor del av västvärlden blundar för detta och lägger istället pressen på Israel. Varför det är så här är en fråga för kulturvetare. Det finns ingen rationell förklaring.

Vill man ha fred i mellanöstern gäller det att se fakta. Israel vill ha fred. Palestinierna vill det inte. Därför måste man sätta press på palestinierna.

Det vill nu inte Centerpartiet. En gissning är att det handlar om politisk positionering. I Sverige finns det ett parti som är relativt Israelvänligt - Folkpartiet. Alla andra är Israelkritiker/Israelfientliga. Vad man då ska vinna på att ha samma ståndpunkt som den absoluta majoriteten vet jag inte.

Det är upplysande för de som bryr sig om Israel i alla fall. Dessutom säger det en hel del om integritet och om att våga ta ställning.

UPPDATERING: Centern får kalla handen av sina allianskollegor. Fredrik Malm säger det självklara - först fredsavtal, sedan en stat. Men det gäller inte för centern.

Oerhört glädjande att Fp är så tydliga i denna fråga.

7 kommentarer:

Lasse N sa...

Jag tror inte det handlar om politisk positionering utan om okunskap och naivitet.
Hur kan man annars förklara att Sverige bör erkänna en palestinsk statsbildning som vill utplåna sin granne?

Per sa...

Hmm. Bilden att det är palestinierna som inte varit beredda att förhandla och kompromissa delas nog inte av så många. Tittar man på de sk palestine papers som publicerades av wikileaks tidigt förra året så ser man palestinska företrädare som var villiga att göra långtgående kompromisser. Detta möttes tyvärr av kalla handen från israels sida, såväl av förra regeringen under livni som den nuvarande.

Med detta inte sagt att palestinierna alltid är så lätta att ha att göra med, men jag kände att den bild du ger ovan behöver nyanseras något.

/Per

Erik S sa...

Per, att palestinierna inte vill förhandla är ett faktum. Netanyahu har utmanat Abbas många gånger att sitta ned och förhandla, men han vägrar.

Det gjorde han redan när Abbas lade fram sitt förslag till FN och det har han gjort flera gånger sedan dess:
http://abcnews.go.com/US/Mideast/lets-negotiate-peace-benjamin-netanyahu-challenges-mahmoud-abbas/story?id=14592363

Den officiella linjen på arabiska ger inte bilden av att man är redo för kompromisser, och det mandat man har från sin befolkning att kompromissa är också starkt begränsat.

Du får gärna ge lite länkar till dina påståenden, det vore intressant att läsa!

Kort och koncist | Kim Milrell.com sa...

[...] Läs mer hos Anna Ekström samt Pophöger. [...]

Laertes sa...

Det här är faktiskt lite gulligt,

"Sedan dess har man strävat efter att lämna ifrån sig marken till en palestinsk stat..."

Att successivt sno mark är alltså att sträva efter att lämna tillbaka den?

Olle sa...

Det Per beskriver är inte vare sig verkligheten eller innehållet i palestine papers, utan den tolkning av dessa som är gängse bland diverse mer eller mindre antiisraeliska tyckare med the Guardians ledarredaktion i spetsen.

Olle sa...

Ett litet förtydligande i efterhand: Det var inte meningen att placera Per vare sig bland anti-israeler eller bland "tyckare". Däremot gissar jag att Per har tagit del av till fakta förklädda åsikter som sprids av mer eller mindre anti-israeliska tyckare.