8 nov. 2011

Paul Widén: J'accuse

Detta är ett gästinlägg av Paul Widén, även publicerat på hans blogg under rubriken J’accuse. Anna Ekström har också publicerat detta inlägg.


Paul Widén skriver från Jerusalem, i detta fall om svenska medier och antisemitism.

Den 17 augusti 2009 publicerade Aftonbladet Donald Boströms numera infamösa artikel där Israel anklagades för att skadeskjuta palestinier, skörda deras inre organ och sedan lämna dem att dö. Alla anständiga människor gick i taket. I min egen vänkrets minns jag speciellt hur två personer reagerade. På Facebook delade de länkar till artiklar och debattinlägg som fördömde Boström och Aftonbladet. Detta pågick i flera dagar, veckor rentav. ”Obegripligt att antisemitiska fördomar blir publicerade år 2009 i en av Sveriges största tidningar,” skrev en av dem, en ståndpunkt som upprepades med variation gång på gång.

Det intressanta med just dessa två människor var att den ena jobbade som journalist och den andra jobbade för Diakonia. Journalistens reportage från Israel var välgjorda och faktabaserade, men hade som en tydlig gemensam nämnare att de i samtliga fall väckte olust och avsmak inför allt som har med Israel och judendomen att göra. Den Diakoniaanställda personen var involverad i ett projekt som syftade till ”att främja palestinska politiska mål genom förvrängda och vilseledande tolkningar av internationell lag” (för att citera NGO Monitor, en israelisk organisation som granskar ickestatliga organisationers verksamhet i Israel). Båda dessa personer hade alltså gjort karriär av att vända den svenska opinionen mot Israel. Utan ont uppsåt, utan förfinade antisemitiska fördomar och med oklanderlig professionalism drog de dag ut och dag in sina små strån till den enorma myrstack av ackumulerad israelkritik som totalt överskuggar det offentliga samtalet när Staten Israel kommer på tal i Sverige.

När den logiska konsekvensen av denna idoga opinionsbildning kom till uttryck i Donald Boströms artikel gick dessa båda människor i taket, precis som alla andra anständiga svenskar. Personligen kunde jag dock inte uppfatta annat än ett frapperande hyckleri i deras fördömanden av Aftonbladet. Deras yrken bestod ju i att underblåsa ett intellektuellt klimat där Israel får klä skott för alla försyndelser under solen. De absurda påståendena i Boströms artikel var bara en logisk konsekvens detta klimat. Det riktigt otäcka var alltså inte att Boström ljög, utan att Sveriges rådande intellektuella klimat gjorde att han faktiskt trodde att han talade sanning. Hans antisemitiska svamlerier lät rimliga i hans egna öron.

När Gina Dirawis hårresande svamlerier nu uppmärksammas kan man se tecken på samma frapperande hyckleri i SVT:s ledning. I åratal har SVT:s rapportering från Israel varit oinsatt, likriktad och onyanserad, vilket bland annat har uppmärksammats av SVT:s tidigare Mellanöstenkorrespondent Lars Adaktusson i den självbiografiska boken Världens bästa story. När SVT:s dokumentärserie Världens Konflikter tog sig an Mellanöstern fick okunskapen och insinuationerna fritt spelrum. I Lilla Aktuellts rapporter från ”ockuperade Palestina” släpper slutligen alla fördämningar: de svenska barnen tvångsmatas ren propaganda ovärdig ett fritt demokratiskt samhälle. Gina Dirawis antiisraeliska blogginlägg är en logisk konsekvens av det klimat som systematiskt har odlats på SVT i många, många år. Hennes resonemang är måhända krasst och oraffinerat, men det råder på sin höjd en gradskillnad, inte en artskillnad mellan hennes svador och de åsikter som regelbundet kommer till uttryck i SVT:s programinnehåll.

Den bestörtning som exempelvis SVT:s verkställande direktör Eva Hamilton nu uttrycker kan därför bara uppfattas som totalt förljugen. Plötsligt tvingas hon bemöta de unkna vanföreställningar om Israel som är den logiska konsekvensen av de förvrängda perspektiv som präglar svensk Public Service-TV. Men tar hon minsta ansvar för det rådande antiisraeliska klimatet? Nej. Som svar på ett protestbrev underskrivet av 30 svensk-judiska läkare skriver hon att hon har ”djup respekt både för ert resonemang och för er upprördhet” men vädjar sedan de undertecknade läkarna att ”besöka Ginas blogg igen och läsa den mer ingående.” Hamilton påpekar att Gina Dirawi har bett om ursäkt samt raderat det innehåll som var stötande. Jämförelsen mellan Israel och Hitler ”skrevs för ett och ett halvt år sedan då Gina var 18 år.”

Om man bortser från att man har all anledning att betvivla uppriktigheten i Gina Dirawis ursäkt (eftersom den skedde under galgen, men framförallt eftersom den helt uppenbart inte är skriven av Gina Dirawi själv) måste man ändå påpeka att de våldsamt antiisraeliska inläggen på hennes blogg gick att läsa fram tills för bara en vecka sedan. Man kan därför anta att Gina Dirawi hyste dessa åsikter fram tills den dag hon valde att radera dem, dvs fram tills för en vecka sedan. Detta är en generös tolkning av hennes intellektuella utveckling. Eller menar Eva Hamilton på fullt allvar att Gina Dirawi ändrade åsikt direkt efter att ha publicerat sin historierevisionism för ett och ett halvt år sedan och sedan bara lät inläggen stå kvar så att vi kunde följa hennes ideologiska mognadsprocess?

Gina Dirawi fick sitt jobb på grund av, inte trots, det som stod att läsa på hennes blogg. Sveriges Radio Västernorrland och sedan SVT har premierat hennes ungdomliga dumhet och marknadsfört den som fräsch och kaxig. Att avskeda henne med omedelbar verkan (och avbryta hennes licensbekostade lyxsemester i Los Angeles) är bara det första steget som SVT bör ta för att visa att man har för avsikt att rensa upp i träsket och höja nivån på det offentliga samtalet i Sverige.

Paul Widen, Jerusalem

Gör din röst hörd!

Mailadress till Eva Hamilton, SVT:s verkställande direktör: eva.hamilton@svt.se

Mailadress till Lars Engqvist, SVT:s styrelseordförande: lars.engqvist@svt.se

1 kommentar:

Bram sa...

Tack för den här bloggen, den behövs verkligen i Sverige!