24 nov. 2011

Maktordning som styr debatten

Johan Lundberg på Axessbloggen har satt fingret på något viktigt:
Den mobilisering som nu sker bland kulturskribenter och så kallade kulturarbetare till försvar för ett våldsmanifest som förordar massutrotning av misshagliga element fär en att inse att kanpen mot antidemokratiska tendenser i det svenska kulturlivet är långtifrån vunnen. Kraften och hatet hos svenska kulturabetare mot förespråkare för demokrati och liberalism är inte att leka med. Den slutsats som kan dras av detta är att den som tillhör en "svag" och "förtryckt" grupp till varje pris bör försvaras; och att det är det "kulturetablissemang" som nu basunerar ut sitt terroristbudskap från varenda kultursida i landet som definierar vilka grupper som är "svaga".

Kvinnor som utsätts för hedersvåld är till exempel inte svaga. Däremot är Sveriges Radio-anställda kvinnor, boende på Söder i Stockholm svaga; betydligt svagare än en SD-röstande sjukpensionär i Vårby, etcetera.

Det som styr den politiska debatten är vem som definieras som stark och svag. Denna maktordning är det som definierar vad som är fel och vad som är rätt - att förtrycka en stark grupp är inget fel. Därför hånas de som kritiserar SCUM-manifestet.

Samma fenomen gäller debatten om antisemitism. Frågan är mer eller mindre politiskt död, och min gissning är att judar har hamnat i den starka gruppen. Därför behöver de inte försvaras.

1 kommentar:

benke sa...

Det är rätt, offermentalitet är roten till mycket av det onda.