25 sep. 2011

Men säkerheten då, Wolodarski?

DNs söndagskrönika går ut på att Israel borde säga ja till Palestina. Peter Wolodarski går därmed i polemik med sig själv och DNs ledarredaktion, som tidigare kallat palestiniernas ansökan för "skadlig plakatpolitik".

Peter Wolodarski har hursomhelst lite råd att ge till Benjamin Netanyahu:
Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

Jag vet inte vad Wolodarski menar mer i detalj, skulle detta vara en förhandlingsstrategi för att avväpna palestinierna? Palestinierna har ju precis rundat förhandlingspartnern Israel.

PLO har för övrigt deklarerat att flyktingarna fortfarande ska finnas kvar, även de som idag finns i Palestina. De har också förklarat att deras ansökan till FN inte är ett slut på konflikten, utan att konflikten kommer fortsätta. Så här sa PLOs libanesiska ambassadör:
When we have a state accepted as a member of the United Nations, this is not the end of the conflict. This is not a solution to the conflict. This is only a new framework that will change the rules of the game.

Palestinierna avser att använda sin nya roll som stat för att dra israeler inför rätta i internationella brottsmålsdomstolen. Så här skrev Abbas i New York Times:
Palestine’s admission to the United Nations would pave the way for the internationalization of the conflict as a legal matter, not only a political one. It would also pave the way for us to pursue claims against Israel at the United Nations, human rights treaty bodies and the International Court of Justice.

Netanyahu förklarade i sitt tal till FNs generalförsamling hur han tänker kring uppmaningarna att lämna Västbanken. Israel har nämligen gjort samma sak tidigare, man lämnade Gazaremsan:
We didn't freeze the settlements in Gaza, we uprooted them. We did exactly what the theory says: Get out, go back to the 1967 borders, dismantle the settlements. […]

Now the theory says it should all work out, and President Abbas and the Palestinian Authority now could build a peaceful state in Gaza. You can remember that the entire world applauded. They applauded our withdrawal as an act of great statesmanship. It was a bold act of peace.

But ladies and gentlemen, we didn't get peace. We got war. We got Iran, which through its proxy Hamas promptly kicked out the Palestinian Authority. The Palestinian Authority collapsed in a day -- in one day.

President Abbas just said on this podium that the Palestinians are armed only with their hopes and dreams. Yeah, hopes, dreams and 10,000 missiles and Grad rockets supplied by Iran, not to mention the river of lethal weapons now flowing into Gaza from the Sinai, from Libya, and from elsewhere.

Men nu kräver alltså DN att man ska göra om samma sak, lämna Västbanken och hoppas på det bästa. Trots att de palestinska ledarna tydligt deklarerat att detta inte är en slutpunkt, det är bara ett steg vidare i kampen mot Israel.

Men Israels säkerhet då, Peter Wolodarski?

1 kommentar:

ג 'ו sa...

Wolodarski borde läsa på lite bättre om historien 1947-1948.
Han skriver:
"Den 30 november 1947 gick palestinsk gerilla till attack. De judiska ledarnas svar var till en början försiktigt, eftersom man accepterade FN:s tvåstatslösning. Men ganska snart visade sig det internationella samfundets beslut omöjligt att efterleva. I april 1948 gick den judiska sidan till motoffensiv och på mindre än ett år var slaget vunnet, trots att motståndet inkluderade fem arabiska arméer. "

Sanningen är att det var de 5 arabstaternas armeér som gick till anfall mot den nybildade staten Israel från mitten av Maj 1948 efter att irreguljära arabiska trupper kontinuerligt anfallit judiska bosättningar från senhösten 1947.
Det var således inte, som Wolodarski skriver" en judisk motoffensiv som startade Israels självständighetskrig.