30 apr. 2010

FP: Sänk skatten

Carl B Hamilton uttalar sig i Dagens Industri om Folkpartiets näringspolitik i sin roll som näringspolitisk talesman:
Partiet har listat fem frågor på området jobb och företagande som det vill driva i alliansen. Det handlar om sänkta skatter på arbete och kapital för företag och privatpersoner, förenklat regelverk för småföretagare (3:12), minst hälften kvar av en inkomstökning, avskaffad dubbelbeskattning på aktier och att Sverige ska gå med i eurosamarbetet.

Vilket av det här är viktigast?
”Sänkt skatt är ju väldigt viktigt, det är nog det viktigaste”, säger Carl B

Härligt att höra ord som detta. Folkpartiet behöver lyfta fram sin ideologi mer, detta är liberalism och frihet.

Liberati är också glada.

28 apr. 2010

Israel 62 år

Idag har jag besökt firandet av Israels 62-årsdag som ordnades av Israels ambassad. Det hela var en mingelfest på Sheraton hotel med vin, snittar och Sveriges samlade Israelvänner.

Festen inleddes med ett kort tal av ambassadör Benny Dagan och sedan ett tal av EU-minister Birgitta Ohlsson. Birgitta pratade om Sveriges goda relationer med Israel och att de ska fördjupas. Det är glädjande.

Det var många folkpartister på festen, vilket känns mycket kul. Mona Sahlin var också där, vilket hedrar henne. Det är viktigt för Israel att ha stödet från Socialdemokraternas ledare.

I övrigt var det väldigt få unga där. Det oroar mig. Jag vill att alla borgerliga ungdomsförbund ska visa sitt stöd för Israel genom att närvara på en sådan fest. Jag hoppas verkligen att de fått inbjudan.

Jag fick möjlighet att prata kort med ambassadören och jag framförde en oro jag har haft kring de organiserade Israelvännnerna i Sverige. Tyvärr är rörelsen väldigt högerinrinktad. Det är i sig ett problem men kanske förståeligt med tanke på hur Sverige ser ut.

Men ett större problem är att delar av denna rörelse verkar se islam som en fråga som hör ihop med Israel. Jag ser att frågan har beröringspunkter, men jag tror att man är ute på mycket hal is om man per definition förknippar frågorna.

För mig är frågan om Israel så kraftfullför att den handlar om att försvara demokratin som koncept. Jag tror att rörelsen kan bli bred, men då måste vi hålla dörrar öppna. Då duger det inte att göra Israel till ett slagträ i debatten om islam.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått besöka denna trevliga fest tillsammans med så många Israelvänner. Ni borde pröva att umgås mer med sådana. Det är oerhört uppfriskande.

Grattis Israel på 62-årsdagen!

Recension Neo nr 2 2010

Jag har nu läst igenom Neo nummer två och har en bit kvar till Sthlm.

Jag har alltid haft en kluven relation till Neo och jag gissar att det färgar mitt omdöme. Min kluvenhet bygger på att jag så tydligt känner vilken kraft som finns i Neo.

Neo har ambitionen att vara ideologisk men samtidigt politiskt korrekt på något sätt. Det gör att man håller igen och begränsar.

Neo består mest av skribenter som jag skattar mycket högt - Mattias Svensson, Johan Ingerö, Fredrik Segerfeldt. I bloggforn är de fräcka, roliga och tar ut svängarna. I Magasinet Neo är de mer välskrivna men också mer utsuddade i kanterna.

Huvudartikeln om Maria Wetterstrand är lätt underdånig och man låter Wetterstrand komma undan med sin lattecharm i behåll. Trots att man i artikeln inte får ett enda liberal ställningstagande ut henne. Här hade jag velat sett henne mot väggen. Nu blir den tjusiga onslagsbilden och den
milda artikeln ännu en fjäder i hatten för den påstådda mittenpolitikern Wetterstrand.

Temat kring brottslighet borde intressera mig, men jag tar mig knappt igenom de långa artiklarna. Trots att jag brinner för rättsfrågor. Vad vill man säga med dessa artiklar? Varför inte lyfta den brännheta kritik mot korta straff som Ingerö så förtjänstfullt lyfter fram på sin blogg?

Då är artikeln om Brooke Magnati, bloggaren Belle de Jour, mer intressant. Magnati försörjde sig som callgirl under tiden som forskare. Magnati menar att man inte behöver ta skada av att sälja sex - en revolutionär åsikt i Sverige. Magnati och frågan om sexköp är värt mer än ett och ett halvt uppslag.

På samma sätt är Fredrik Segerfeldts artikel med kritik mot FN sprängstoff som kunde ha spetsats till. FN är religion i Sverige och kritik mot denna organisation extremt sällsynt. FN gör sig skyldig till mer allvarliga saker än misslyckade utvecklingsmål för fattigdom - se bara på rådet för mänskliga rättigheter.

Artikeln om Khadaffi av Michael Moynihan var charmig, men fick en väl central plats och stor omfattning.

De korta klippen i början av tidningen med fantastiska Sverige och krönika av Mattias Svensson är väldigt trevliga.

Jag skulle vilja att Neo tog med sig skärpan som dess skribenter visar i bloggform och tar det in i kulturtidskriftens format. Idag tycker jag Neo påminner för mycket om Axess magasin och för lite om politiska tidningar som ETC. Den tidningen läste jag mycket när jag var yngre - brännhett ideologisk och fräck. Så skulle jag vilja att Neo var.

Konceptet har förbättrats och nu är Neo en utmanande kulturtidskrift. Men den skulle kunna vara brännhet och sätta tonen för den svenska politiska debatten.

Det är det jag tycker Neo borde vara, därför blir jag som sagt lite kluven och kanske onödigt kritisk.

Med reservation för stavfel från min iPhone.

Sthlmsresa


Är nu på väg till Stockholm för att fira Israels 62-årsdag. På vägen upp har jag investerat i Magasinet Neo. Ska bli kul att se om Paulina Neuding ändrat inriktning på tidningen.

OBS! Detta bloginlägg skrivs sittandes på tåget via min iPhone.

27 apr. 2010

Pappers strejkvinst en pyrrhusseger

Idag har Corren en utmärkt ledarartikel om Pappers huvudlösa strejk. Trots att Pappers har industrins bästa avtal och arbetarna har en snittlön på 27 200 utan studieskulder har de valt att strejka. Detta utan att lågkonjunkturen ens gått över helt.

Jämför det med sjuksköterskorna, där har ni facklig solidaritet i verkligheten.

Corren lyfter också en mycket viktig aspekt:
Liksom metallarbetarnas framgångsrika kamp för höjda ingångslöner gjort det olönsamt för de internationella biltillverkarna att behålla produktion i Sverige så riskerar pappersarbetarnas lönekrav, om de skulle gå igenom, att bli en Pyrrhysseger på Sveriges väg från pappersexportör till råvaruproducent.

Vänstern, dit LO-facken räknas, har fortfarande inte gett upp synen på företagen som en mjölkko som man kan pressa pengar ur. Företagen lever idag på en globaliserad marknad och kan tvingas lämna landet om det inte är lönsamt att driva företag här.

Men det verkar inte facket bry sig särskilt mycket om.

26 apr. 2010

Segerfeldt om vapen och etik

Fredrik Segerfeldt uttalar sig återigen briljant:
På vilket sätt skulle det vara oetiskt att utveckla nya vapen? Eller att göra dem effektiva?

När Wehrmacht började rulla skulle vi alla satt oss vid gränsen i en cirkel, greppat varandras händer och sjungit Cumbaya My Lord, så hade vi kunnat se om Hitlers tanks hade stannat.

Eller så ser vi till att vi har nyare och mer effektiva vapen än the bad guys. Det får mina pensionspengar gärna bidra till. Bojkotta KPA.

Vänsters vägbygge: Luft och lån

Bloggen Departementet har analyserat vänsterpartiernas utspel kring vägar:
När S-V-MP säger att man ska låna 120 miljarder kronor minskar det finansiella sparandet lika mycket. Om Socialdemokraterna fortfarande respekterar överskottsmålet om 1 % över en konjunkturcykel innebär detta i så fall att man måste spara in på annat, alternativt höja skatterna.

Eller har Lars Ohly fått bestämma även över den ekonomiska politiken? En sak är klar. Den här artikeln hade aldrig kommit till stånd om Pär Nuder eller någon annan med erfarenhet från Finansdepartementet hade funnits nära Mona Sahlin.

Fredrik Reinfeldt kommenterar utspelet i SvD:
- De har enormt mycket mer pengar än vi och då väcks frågan hur finansierar de detta, säger statsminister Fredrik Reinfeldt som på måndagen besökte Gotland, som inte ens har någon järnväg.

- Tyvärr är den största posten lån. Vi har under en finansiell kris amorterat på statsskulden, som lägger grund till låga räntor, stabil valuta och ordning och reda i finanserna. I det läget vill man konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar. Det är inte ansvarsfullt, säger han.

Politik är lätt när man kan lova allt åt alla. Men i verkligheten måste ekvationen gå ihop.

Har vänsterpartierna den insikten?

Se Peace, Love and Capitalism samt Erixon.

”Palestinskt nej till direkta fredsförhandlingar”

Från Fred i Mellanöstern:
Den palestinska myndigheten – som representerar världens största mottagare av internationellt bistånd per capita – fortsatte på lördagen att avvisa direkta fredsförhandlingar med Israel. Den palestinske presidenten förkastade också tanken på att ta steg nummer två i den internationella Färdplanen för Fred. Det skulle ha inneburit upprättandet av provisoriska gränser mellan Israel och en palestinsk stat som nästa steg på vägen mot slutförhandlingar om nya gränser och andra utestående frågor. I en TV-intervju (nedan) uppmanar Israels premiärminister palestinierna att komma till förhandlingsbordet.

Efter att ha avfärdat direkta förhandlingar med Israel upprepade president Mahmoud Abbas sin försöksballong om att låta USA:s president Barak Obama ”tvinga på” regionen en skräddarsydd palestinsk lösning. Den amerikanska administrationen sade i måndags att det inte är aktuellt med någon ny plan, och har tidigare påpekat att det är parterna själva som måste visa fredsvilja.

Fatah och Mahmoud Abbas fortsätter på den inslagna linjen, att vägra fredsförhandla. Det är naturligt, och har varit palestinska ledares linje under många år.

Ett dödläge gynnar palestinska ledare, eftersom omvärldens press och granskande ögon alltid riktas mot Israel. Som till exempel i reportage som detta.

Abbas och Fatah är inte demokrater. De är främst intresserade av att gynna sig själva och sin kamp mot Israel. Då är det självklart att de kommer fortsätta vägra fred.

Det enda som kommer ändra deras beteende är att omvärlden ändrar inställning och börjar behandla konflikten likvärdigt.

25 apr. 2010

MP slår mot världens fattiga

Många riktar nu blickarna mot Miljöpartiet, och det är viktigt. De rider på en stor opinionsvåg nu uatn att göra något särskilt för att förtjäna det. Frihandelsminister Ewa Björling har en viktig debattartikel i fredagens Aftonblad: Askmolnet lockade fram MPs brist på solidaritet:
I Sverige leds attackerna [mot globaliseringen] av Miljöpartiet. De tycks för det första överhuvudtaget inte vara av åsikten att människor eller varor ska transporteras med flygplan. Med hjälp av riktade skatter vill de se till att det blir dyrt att flyga inom EU, och ännu dyrare att flyga vidare ut i världen.

Istället för att ta till sig av det faktum att de afrikanska länderna förlorat uppemot 450 miljoner kronor i utebliven handel efter bara några dagars sammanbrott, vilket Världsbanken kunde berätta om i går, skruvar Miljöpartiet istället upp sina krav på straffavgifter riktade mot flyget. Målet är fortfarande att inrikesflyget söder om Sundsvall vara avskaffat år 2020. Frågan är vad nästa steg blir.

En andra åtgärd som riskerar att slå hårt mot fattiga människor och länder, inte minst i Afrika, utgörs av det ensidiga fokus som Miljöpartiet vill lägga på lokalproducerade varor. Rimligen är inte målsättningen att slå ut fattiga bönder i Afrika, men det är en uppenbar risk att så blir fallet om deras gröna protektionism får slå igenom fullt ut.

Sanna Rayman noterar att Miljöpartiets transportfientliga politik gäller även i Sverige. "Nya motorleder skapar ny trafik, ny trängsel och behov av ännu fler leder", skriver man i sin skrift om Förbifart Stockholm. Bloggen inslag.se utmanar därför Miljöpartiet att skapa en större vision: Projekt avveckla Essingeleden:
"Om outhärdlig motorvägsträngsel är ett lämpligt sätt att ransonera trafikmängden, finns det egentligen inget skäl att ta befintliga motorvägar för givna och endast kritisera ytterligare vägar. Av resonemanget följer rimligen att man även borde överväga att strypa befintliga trafikleder. Ökad trängsel, färre bilar, gladare träd och mer fågelsång. Inte sant? Låt mig föreslå De Gröna en verkligt visionär grön trafikpolitik för Stockholm: Projekt avveckla Essingeleden."

Per Gudmundson på SvD ledarbloggen har läst en debattartikel av Eskil Erlandsson om Miljöpartiet. Han visar att med Miljöpartiet skulle en vanlig svensk bonde förlora en årslön under kommande mandatperiod.

Miljöpartiet vill så väl. Men när man granskar deras politik framstår det klart hur pass verklighetsfrånvänd den är. Miljöpartiet är inte moget att ta ansvar som statsbärande parti.

Se även Peace, love and Capitalism.

24 apr. 2010

Recension: Huset på Arlozorovgatan

Av en slump kom det sig att jag gick till Blodbussen i Mjärdevi för ett tag sedan och gav blod. Istället för tjusiga tubsockor med blodgivartryck tog jag en bok: Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff.

Boken handlar om ett hus på Arlozorovgatan (nu blev ni förvånade) i Tel Aviv. Där bor ett antal olika människor.

  • Nathan är en ung man som är oerhört sexuellt frustrerad. Hans kompis Udi får massor med tjejer, han får ingenting. Men på jdate.com har han hittat en religiös tjej som heter Pnina som han ska ragga upp. Problemet är bara att han inte är särskilt religiös, men skam den som ger sig.

  • Under honom bor Assaf, som är en framgångsrik författare. Han störs varje natt av Nathans högljudda onanerande. Hans fru heter Leah och han älskar henne över allt annat.

  • Yisraela är judinna från Etiopien. Hennes man Samuel har dött i en bilolycka och nu är hon ensam.

  • Yair är en fullkomligt värdelös poet som jobbar som pizzabagare. En dag ska han bli känd.


Boken berättar också historien om den verklige karaktären Haim Arlosoroff som medverkade till att rädda många judar från Tyskland, men blev mördad av judiska extremister för att han förhandlat med tyskarna.

Boken växlar mellan de olika karaktärerna i korta kapitel. Kudrischoff är en oerhört skicklig författare som lyckas gestalta de olika karaktärernas personlighet på ett oerhört gripande sätt. Särskilt kul att läsa är Yairs dåliga dikter. Det krävs något särskilt av en författare för att kunna gestalta en riktigt dålig skribent.

Boken gestaltar på ett härligt sätt livet i Tel Aviv och Israel. Jag känner inte till mycket om israelisk kultur men för mig känns boken som en bra illustration av israeliskt kynne och kultur. Man blir sugen på att besöka Tel Aviv när man läser boken.

Det sämsta man kan säga om boken är att den är så kort. Men underbart är kort, sägs det...

23 apr. 2010

Yttrandefrihet inget för Högskolan i Jönköping

Lars Vilks har stoppats från att framträda på Utrikespolitiska föreningens debatt om yttrandefrihet i Jönköping:
På grund av säkerhetsrisken vill varken Internationella Handelshögskolan, Kulturhuset på Tändsticksområdet eller Hotel Victoria ställa upp med lokaler.
- Först frågade vi om vi kunde ha eventet någon annanstans istället för på skolan, men vi har fått samma svar hos alla att det är den främsta anledningen, säger Johan Nordberg från den ideella högskoleföreningen.

I rubriken anges att säkerhetsproblem ställde in föreläsningen. Johan Nordberg igen:
Har det förekommit något hot?
- Vi har inte mottagit några direkta hot alls, inte Vilks heller. Men vi har hört upprörda röster, men det ligger väl i föreläsningens natur att det blir så.

Säkerhetsrisken är alltså ett falskt skäl.

Det tyngsta ansvaret faller på Högskolan i Jönköping. Det är universitetens roll att värna yttrandefriheten, men här väljer Högskolan i Jönköping istället att ta ställning för vissa religiösa grupper som anser att deras religion inte ska få kränkas.

Patetiskt, och mycket allvarligt. Frågan om Vilks rondellhundar är fortfarande aktuell.

Via Erixon.

21 apr. 2010

Vals efter Snickar-August

>

Min iPhone har gjort att jag kommit igång bra med uppladdning av låtar. Här är en svängig vals efter min far.

Jag har precis anmält mig till uppspelningen för att bli riksspelman. Förra året fick jag diplom, i år går det förhoppningsvis bättre!

”Rättvisemärkt riskerar cementera fattigdom”

Idag har Johnny Munkhammar och Martin Källstrand en mycket intressant debattartikel inne i Nerikes Allehanda. Munkhammar har publicerat artikelnsin blogg, här är ett utdrag:
Vad har Rättvisemärkts krav för effekter? Ta småskaligheten. Bönderna får inte göra sig beroende av anställda utan måste driva sin farm genom sin egen eller sin maka eller barns arbetskraft. Men en bonde som inte får låta sitt företag växa, bland annat genom att anställa, kommer naturligtvis aldrig att ta sig ur fattigdomen.

Vidare krävs minimipriser. På Rättvisemärkts hemsida kan man läsa att ”odlaren garanteras ett minimipris för sin råvara, ett pris som ligger över världsmarknadspriset”. Det är så bakvänt det kan bli – först kräva småskalighet som innebär stopp för ökad produktivitet, sedan sätta ett högre pris. Men man får inte mer betalt förrän produktiviteten ökar.

Rättvisemärkt menar att deras krav förbättrar för de fattigaste. Men Munkhammar och Källstrand visar på att de har fel:




Det är när jordbruken kan producera mer och bättre fast med mindre arbete som intäkterna och därmed inkomsterna för de anställda ökar. En förening i ett rikt land långt borta kan inte sitta och hitta på priser som de tycker är lämpliga. I det fall man bara skulle handla av dem som har ett väl utvecklat jordbruk som motiverar de högre priserna diskriminerar man dem som är fattigast och verkligen behöver sälja.


Dessutom drar man undan alla drivkrafter att verkligen förbättra jordbruksprodukterna om det visar sig att man kan få mer betalt utan att förbättra dem. Och det råkar vara just de drivkrafterna som gör länder rikare – från Sverige till Zimbabwe.



Viktigt att kritik framkommer mot denna oerhört framgångsrika produkt. Det är en modern form av avlatsbrev, där vi tror oss köpa ett bättre liv för de fattigaste. Men vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda avsikter.


Se även Erixon.

Palestinsk sionistisk organisation bildad

Via Israel National News får jag veta att det nu bildats en palestinsk sionistisk organisation:
For the first time since pre-State days when Zion and Palestine were synonymous terms, a “Palestinian Zionist Organization” has been established – by Arabs.

The latest Arab to show his public support for Israel is Elias Issa, who describes himself as a “European West-Bank Palestinian.” He writes that he chose a unique approach by which to celebrate Israel’s 62nd birthday – namely, by launching the Palestinian Zionist Organization. He says his goal is “to show the world why it must support the Jewish people and to [distance itself] from the terrorist Palestinian government.”

Organisationen har bildats av avhoppare från terrorgrupper, som t ex Walid Shoebat:
Shoebat was born in Bethlehem, the grandson of the Mukhtar of Beit Sahour. Shoebat joined the PLO in his youth, and was involved in attacks against Israel, and later moved to the U.S. After the 9/11 attacks in 2001, Shoebat became an active advocate against Islamism and a fervent supporter of the State of Israel, arguing that parallels exist between radical Islam and Nazism.

Speaking to Israel National Radio's Tovia Singer some years ago, Shoebat said, “I deeply wish to be granted forgiveness from the [IDF] soldier whom I almost killed… I would beg [him] to please understand that I underwent an educational occupation of hatred which brainwashed my mind to hate Jews. We were taught it since we were children and I did not know any better.”

Intressant att höra om en organisation som går mot strömmen. Visst är denna grupp något extrem, men den är fullt jämförbar med gruppen Judar för israelisk-palestinsk fred som är mainstream i Sverige.

20 apr. 2010

Minska antalet myndigheter

I helgen släppte Timbro en rapport och en debattartikel om opinionsbildande myndigheter. På det följde ett ledarstick från Östgöta Correspondenten som Dick Erixon igår uppmärksammade. Jag håller självklart med, och är glad att frågan tas upp.

Corren lyfter också en annan viktig fråga i sin artikel, frågan om mängden myndigheter i Sverige.
Forum för levande historia är långtifrån den enda statliga myndighet som bedrivit opinionsbildning.

En annan är Glesbygdsverket som inrättades 1991. I verkets instruktion sägs att man ska "främst genom påverkan på olika samhällssektorer verka för goda levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter för glesbygds- och landsbygdsbefolkningen". Denna karaktär av särintresseorganisation ville socialdemokraterna kompensera genom att inrätta ännu en statlig myndighet - storstadsverket.

Statliga myndigheters opinionsbildning har kritiserats hårt av borgerliga politiker och debattörer sedan lång tid. Inför valet 2006 lyfte Alliansen problemet till en valfråga. Därför är det märkligt att så lite har gjorts för att komma till rätta med problemet.

Visserligen har man slagit samman flera av myndigheterna och lagt ned det hårt kritiserade Arbetslivsinstitutet, men i dess ställe har man inrättat en ny myndighet med liknande uppgifter - Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.

Man skulle kunna hålla på ganska länge med att räkna upp konstiga myndigheter. Såvitt jag vet är de uppemot 500, och många av dessa ägnar sig också åt opionionsbildning.

Där har vi ännu ett viktigt område för alliansen. Är till exempel Nämnden för hemslöjdsfrågor en värdefull myndighet att värna?

18 apr. 2010

Svenskt bistånd hindrar freden

Fred i Mellanöstern har ett mycket intressant inlägg om svenskt bistånd och mellanösternkonflikten:
Det är obegripligt att regeringen inte använder sin roll som huvudfinansiär av palestinierna till att ställa krav på att den palestinska ledningen börjar fredsförhandla med Israel, avbryter demoniseringen och motverkar terrorgrupper. Utan fredsförhandlingar om nya gränser och andra utestående frågor blir det ju ingen palestinsk stat.

Allra mest vedervärdig är dock den mångmiljonrullning som Gunilla Carlsson ansvarar för till rent politiska lobbygrupper som sysslar med stigmatisering av Israel.

Inte inågot annat biståndsområde läggs svenska pengar på politisk propaganda. Där nöjer man sig med att hjälpa till i utvecklingsarbetet. Men i fallet Israel utgör de kampanjerna en betydande del av rekordbiståndet till palestinierna.

Skandalöst nog handlar den politiska lobbyingen inte om att få palestinierna att sätta sig vid förhandlingsbordet, att erkänna den judiska staten eller att upphöra med terrorism. Nej, den syftar uteslutande till att göra Israel till en pariahstat, att ifrågasätta dess rätt att existera inom nya framförhandlade säkra gränser, samt att lägga skulden för konflikten uteslutande på Israel eller Israels försvar.

FiM radar upp fakta om grupper som Palestinagrupperna och Diakonia, som med sina följeslagarprogram skiljer ut sig markant. FiM citerar en insändare från tidningen Dagen, där en deltagare berättar om den biståndsfinansierade resan:
Om man med några få ord ska sammanfatta föredraget så är det så att palestinierna är snälla, söta, gulliga och rara medan israelerna är brutala, grymma och hänsynslösa förutom en och annan fredsaktivist som stöttar palestinierna.

Det kanske är den bild man har och den förstärktes ytterligare när föredragshållaren som svar på mannens utbrott ”Man borde skära halsen av alla judar!” svarade med orden ”Man måste skilja på judar och israeler.”

Svenskt bistånd går direkt till organisationer som motverkar fred i mellanöstern. Det är absurt och viktigt att det uppmärksammas - läs hela FiMs inlägg.

17 apr. 2010

Kommentarsplugin

Jag är intresserad av att hitta en plugin till wordpress som gör det möjligt för besökare att gradera inlägg så att dåliga kommentarer automatiskt kan tas bort. Youtube har denna funktionalitet.

Någon läsare som har ett bra förslag på vad som kan användas?

UPPDATERING: Jag googlade lite snabbt och hittade en plugin som heter Comment Rating. Nu är kommentarerna fria och ni läsare har möjlighet att nedgradera dåliga kommentarer, och efter ett visst antal negativa röstningar döljs inlägget.

Hoppas det funkar bra, saknar den livliga debatten som fanns här tidigare.

UPPDATERING 2: Har nu valt att återigen sätta på förhandsmoderering av kommentarerna. Det verkar inte gå att ha öppna kommentarer när man bloggar om de ämnen jag bloggar om.

Ja till moskén i Göteborg

Jag skrev tidigare om balansgången mellan kritik av islam och islamofobi. Ett bra exempel på dilemmat är min partikamrat Helene Odenjungs blogginlägg om moskébygget i Göteborg.

Helene Odenjung skriver mycket positivt om bygget:
Det är en självklarhet att också muslimska göteborgare ska kunna utöva sin tro. Andlig frihet är en av grundpelarna i liberalismens samhällsbygge och innebär rätten att hysa och uttrycka politiska, religiösa och andra övertygelser. Att Sveriges muslimer ska hindras från att utöva sin religion är oacceptabelt och här måste liberaler tydligt ta ställning.

Signaturen Utlandssvensk har skrivit många kritiska kommentarer på min blogg om Folkpartiet och är mycket upprörd över bygget, eftersom finansieringen kommer från Saudiarabien. Från SR:
Den saudiska tolkningen av islam anses vara sträng och konservativ. Men enligt såväl stiftelsen som saudierna ställs varken krav på styrelseposter eller vem som ska få den viktiga rollen som imam i moskén. Saudierna har dock åsikter om hur moskén ska drivas.

Se även the Local samt GP.

Jag håller med Helene Odenjung i hennes välkomnande av moskén.Vi har religionsfrihet i Sverige, och självklart ska moskéer tillåtas att byggas.

Nu ligger ansvaret på Ahmed Al-Mofty och Sveriges Muslimska Kommitté att visa att moskén kan vara ett positivt exempel trots sin saudiska finansiering.

Och ansvaret vilar tungt på oss liberaler som stöttar bygget att vara vaksamma. Moskén ska vara en plats för människor att utöva sin tro och inte en plats där fördomar och intolerans frodas.

”Islamofobi är inte liberalism”

Sakine Madon skriver idag i Expressen om ett tv-program i Axess med Ayaan Hirsi Ali: Islamofobi är inte liberalism:
Kan oförmågan att se när legitim islamkritik glider över i en önskan om att utplåna all muslimsk tro bero på svårigheten att hålla flera bollar i luften samtidigt? […]

Vi är många som påpekar kulturrelativismens problem: att delar av vänstern blundar för kvinnoförtryck, homofobi med mera med hänvisning till "andras kulturer". […]

Det är däremot skillnad på att ta dessa debatter av liberal övertygelse och på att göra det med udden riktad mot alla troende muslimer eller mot pluralism.

Madon lyfter en viktig fråga. Hon tar särskilt upp Ayan Hirsi Ali, som har varit en viktig debattör. Idag har hon dock gått över gränsen för vad jag tycker är rimlig debatt. Madon exemplifierar bland annat med att hon jämför minareten med hakkorset.

Jag har själv trott mycket på Hirsi Ali. I denna bloggpost märkte jag för första gången hur hon gått över gränsen.

Sakine Madon kritiserar även Dick Erixon, en debattör som jag respekterar. Men jag delar Madons kritik om att Erixon ibland går över gränsen för vad som är rimlig kritik av islam.

Jag har brottats med förhållandet mellan legitim kritik av islam och islamofobi och rasism. Det finns fallgropar på båda sidor - antingen tystnar man av rädsla för att stämplas som rasist. Eller också går man på för hårt och förlorar sig i islamofobi.

Det finns inga enkla svar i den här debatten, därför är det så viktigt att den förs. Bra inlägg av Sakine Madon.

Via Jonathan Leman.

UPPDATERING: Se även Dilsa Demirbag-Sten i Expressen.

16 apr. 2010

MPs flygdröm nu verklighet

Mathias Sundin noterade i morse att det isländska askmolnet förverkligat en av miljöpartiets visioner: Förbud mot inrikesflyg.

Var och en kan nu se vad konsekvenserna blir av Miljöpartiets politik.

Se även Niklas Frykman och Carl B Hamilton som länkas från Politikerbloggen.

Human Rights Watch fortsätter kampanj mot Israel

NGO Monitor har skrivit en genomgång av Human Rights Watchs sjätte rapport om Gazakriget. :
As in its other “reports” on Gaza, “Turning a Blind Eye” claims facile equivalence between Iranian-supported Hamas attacks and Israeli defense of its civilian population, and goes on to disproportionately focus on alleged Israeli “violations.” Twenty-seven pages address Israel, versus nine pages on Hamas. […]

Despite the forced resignation of HRW’s “senior military analyst,” Marc Garlasco, this report repeats Garlasco’s allegations as if they were credible and uncontested. HRW’s other reports on the Gaza war (“Rain of Fire,” “Precisely Wrong,” “White Flag Deaths”) have been shown to be highly problematic, both in terms of the facts and the pseudo-legal claims.  While HRW asserts that “The IDF’s conclusions …contradicted the findings of Human Rights Watch”, the evidence shows that HRW’s “findings” are political and not substantive.

Similarly, this HRW publication again references unverifiable allegations from local political NGOs (B’Tselem, PCHR, Al-Mezan, PCHR), without independent confirmation. An organization whose research methodology consistently violates professional standards for human rights fact-finding is in no position to question the “thoroughness and impartiality of the [IDF] investigations.”  (HRW has no methodological claims in the short section on Hamas, highlighting the moral absurdity of the comparison with Israel.)

En viktig genomgång av NGO Monitor, som tydligt visar hur Human Rights Watch har övergivit sin neutrala ambition för att kampanja mot Israel, sida vid sida med världens diktaturer.

Ännu en anmälan mot ”Världens konflikter”

Jag har tidigare skrivit om en anmälan mot SVTs Världens konflikter. I förra veckans Snabbnytt berättas det att även Svensk Israel-Information har anmält programmet. Jag citerar kort ur anmälan:
Programmet är från början till slut en ren partsinlaga i en långvarig och komplicerad konflikt, den mellan israeler och araber och palestinier. Partsinlagan speglar dessutom ett extremistiskt perspektiv på konflikten, som när huvudpersonen - en palestinsk kvinna - applåderar stenkastare.
I programmet säger speakern att kvinnan är "förnedrad av någon som är både smartare och starkare".

Inte nog med det, där förekommer såväl halvsanningar som rena lögner.

Den palestinska kvinnan får oemotsagd påstå: "Varför ska man erkänna Israel som inte erkänner Palestina"?

Israel har erkänt sin motpart helt och fullt sedan premiärminister Yitzhak Rabin skakade hand med PLO-ledaren Yasir Arafat och dåvarande USA-presidenten Bill Clinton 1993 och Oslo-processen inleddes. Även dagens israeliska premiärminister Netanjahu har erkänt Palestina och en tvåstatslösning på konflikten.

Frågan är om detta program kommer fällas. SVTs vinkling är faktiskt att anse som normal i Sverige, trots dess grova vinkling.

Expressen Kultur anklagar Israel för ”massaker”

I veckan skrev Lawen Mothadi på Expressen Kultur om Therese Christianssons bok Talas hus. Där citeras ur boken om en påstådd "massaker":
Medan attackerna mot Gaza stad pågår med full kraft de första januaridagarna 2009 har skräcken ännu inte nått al-Samounifamiljerna några kilometer söder om Gaza stad. […]
Timmarna går, Ola al-Samouni, Zahawa al-Samouni och de andra kvinnorna i släkten hör bomberna på håll och följer attackerna via tv:ns sändningar. Den 2 januari blir till den 3 januari och nu har oron tagit ett grepp om livet för nu står de israeliska soldaterna utanför dörren och beordrar familjerna att samlas upp i ett av husen, barn och mammor och pappor och gamla gummor och farbröder under ett tak i Gaza där de till slut blir ett hundratal personer i två rum som inväntar gryningen tillsammans. Då kommer massakern.

Enligt Expressen Kultur har alltså Israel föst ihop oskyldiga civila och massakrerat dom. Det är en mycket grov anklagelse, som inte har rapporterats om på något sätt tidigare. .

Christiansson lutar sig såvitt jag förstår på vittnesmål från Gaza. Vittnesmål i all ära, men kommer man med så grova anklagelser är det nog läge att ha lite mer att luta sig mot.

Men det verkar inte Expressen Kultur tycka. Är det här ännu en variant av kreativt skrivande på kultursidorna á la Donald Boström?

Christianssons bok recenseras även av SvD, ihop med läkarna Mads Gilbert och Erik Fosses bok "Ögonen i Gaza". Karl Steinick har lyckats med något så sällsynt som en balanserad kritik:
I Gilberts och Fosses framställning är det svårt att få syn på någon motståndare. De har opererat bort den ena av de stridande parterna i konflikten och försöker få det att se ut som om israelerna trängt in på Gazaremsan helt oprovocerat, i syfte att framför allt döda palestinska barn.

Steinick har alltså tagit av sig de palestinaglasögon som resten av Sveriges kritiker- och journalistkår har på sig. Det har inte Lahwen Mothadi. Med glasögonen på är det mesta OK, till exempel att bara i förbifarten anklaga Israel för att medvetet slakta civila.

14 apr. 2010

”Nej till kärnvapenfri värld”

Fredrik Segerfeldt kommenterar briljant de senaste nyheterna om Obamas agerande kring kärnvapen: "Jag vill inte ha någon kärnvapenfri värld":
För mig är det viktigare att det är en demokrati som har störst pistol, än att pistolerna försvinner. Den naiva pacifismen är livsfarlig.

Viktigt inlägg av Segerfeldt. Det är lätt beklämmande att höra hur Obama jobbar för nedrustning. Freden är inte vunnen än, Nordkorea och Iran måste jubla över Obamas lätt naiva nedrustningsaktioner.

Obamas tjusiga avtal är inte värda särskilt mycket när Irans kärnvapen lyfter mot Israel och Europa.

10 apr. 2010

Amnesty vidhåller stöd för talibansupporter

I Jerusalem Post intervjuas Claudio Cordone, och han tar där avstånd från "defensive jihad".

Men han står fast vid sitt uttalande att Moazzam Beggs syn på defensive jihad inte står i konflikt med Amnesty internationals syn på mänskliga rättigheter. Han menar också att det inte finns några bevis för att Moazzam Begg skulle stå för åsikter som står i konflikt med mänskliga rättigheter.

Så här skriver Jerusalem Post:
The fact that Begg is at the very least a controversial figure who is suspected by the US of being a member of al-Qaida, of having recruited individuals to attend al-Qaida training camps in Afghanistan, of having trained in al-Qaida camps, and of having provided shelter and support to al-Qaida families and more, does not seem to trouble Cordone. Nor does that fact that Begg strongly supports the Taliban, whose record on human rights violations, past and present, is well-known. […]

it is hard to understand how Begg could so ardently support the Taliban without condoning its policies and actions.

Om det är någon som är sugen på att gräva finns en wikipedia-sida om Moazzam Begg som alltså är Amnesty Internationals partner endast i avseende på Guantanamo, men vars åsikter de ändå försvarar.

Begg har gjort omfattande erkännanden om sin terrorverksamhet, som han sedan har tagit tillbaka. Via Wikipedia kan man enkelt hitta information om hur Moazzam Begg och Cageprisoners ordnat ramadanböner med en Al-Qaedaledare, Anwar al-Awlaki, och även intervjuat denne på youtube.

Gita Sanghal kommenterar i en intervju vad som är fel med Amnesty Internationals agerande på sidan Human rights for all.
Amnesty has said that Moazzem Begg never used a platform he shared with Amnesty to speak against the rights of others. What’s wrong if they get him to share his experiences as a detainee in a campaign against torture?

It seems that no one in Amnesty International has any idea what Begg’s views are, so they would have no idea whether he was using an Amnesty platform to promote his views or not. Secondly, this is a disingenuous statement for two reasons:

One, either Begg has views that should not be promoted from an Amnesty platform, so Amnesty is acknowledging he keeps his detainee experiences separate from his ‘views’. However, Claudio Cordone [senior director of Amnesty International] has also said there is nothing wrong with his views. So which does Amnesty believe? […]

Begg’s organisation Cageprisoners has said that it “never has and never will support the ideology of killing innocent civilians, whether by suicide bombers or B52s”. So what makes you think they support violent jihad?

The key word here is ‘innocent’. Cageprisoners are using an interpretation of the term ‘innocent civilian’ which many of the people whose views they promote, would use to justify individual killings as well as mass killings of particular groups of people. On a BBC World Service programme, Asim Qureshi of Cageprisoners affirmed his support for global jihad, which he claimed was protected under international law, justifying the right to self-determination. Amnesty International has never adopted a policy on self-determination and cannot justify jihad on those grounds.

Claudio Cordones intervju har inte rätat ut några frågetecken i min bok. Det är häpnadsväckande att se hur Amnestys varumärke vittrar sönder.

Detta borde uppmärksammas mer.

8 apr. 2010

Amnesty stöttar ”defensive jihad”, tystar kritiker

En skandal skakar nu Amnesty International.

Amnesty har fått intern kritik om att legitimera talibanerna, eftersom de använt förre Guantanamo-fången Moazzam Begg i en kampanj mot Guantanamo. Gita Sahgal, vars titel är "head of the gender unit at Amnesty’s international secretariat" pekar på att Moazzem Begg stöttar talibanerna och knappast kan ses som en representant för mänskliga rättigheter.

Gita Sahgal har nu stängts av för sin kritik. Som svar på detta lanserade tre människorättsaktivister en  namninsamling till stöd för Gita Sahgal på bloggen Human Rights for all: "Global Petition to Amnesty International: Restoring the Integrity of Human Rights"

Aktivisterna fick svar från Amnesty, och svaret var så anmärkningsvärt att det har offentliggjorts av aktivisterna. Så här säger "Secretary General of Amnesty International", Claudio Cordone:
Now, Moazzam Begg and others in his group Cageprisoners also hold other views which they have clearly stated, for example on whether one should talk to the Taleban or on the role of jihad in self-defence. Are such views antithetical to human rights? Our answer is no, even if we may disagree with them […]

Människorättsaktivisterna kommenterar detta:
If this is the official position of the world’s leading human rights organisation, this would gravely undermine the future of the human rights movment.

The rationale and call for ‘defensive jihad’ runs through many muslim fundamentalist texts. It is precisely ‘defensive jihad’ that the Taleban use to legitimise its anti human rights actions such as the beheading of dissidents, attacks on minorities, attacks on schools and religious shrines and the public lashing of women.

Det vore klargörande att få veta om Amnesty stöttar sin  står bakom talibanernas syn på "defensive jihad".

En lång analys av detta finns på NGO Monitos blogg.

7 apr. 2010

Glöggmarschen efter Ulf Svansbo



Det var länge sedan jag laddade upp någon folkmusik här, så nu är det dags igen.

Detta är ett alldeles nyinspelat klipp från i eftermiddags, med en låt efter min far.

6 apr. 2010

Världens konflikter anmält till Granskningsnämnden

Juliusz Brzezinski har anmält SVT-programmet Världens konflikter till Granskningsnämnden. Jag publicerar hans anmälan nedan:
1. Partiskhet. Programmets förutsättning var att endast välja en part i konflikten mellan Israel och dess arabiska grannar - nämligen den arabiska representerad av en palestinsk kvinna som bor i Sverige. Hennes öde och åsikter valdes för att exemplifiera konfliktens bakgrund. Detta gör att programmet på förhand är upplagd som en partsinlaga. Både denna uppläggning och kvinnans åsikter har resulterat i ett program som, enligt min åsikt, definitionsmässigt strider mot krav på opartiskhet.

Kvinnan berättar hur hon vid besök på Västbanken såg

"ungdomar med stenar gömda bakom ryggen...Det var skönt, verkligen skönt...Jag beundrade dem, jag uppmuntrade dem, hejade på dem, jag bad för dem."

Hon förvägrar Israel rätt att existera när hon säger:

"Varför skall man erkänna Israel som inte erkänner Palestina?"

(vilket är en lögn helt oemotsagd under programmets gång) och konstaterar

"Jag hoppas vi får Palestina tillbaka".

Programmet lämnar inga tvivel om vilken Palestina hon menar - flera gånger exponeras en officiell PLOs karta hängande i kvinnans vardagsrum som visar Palestina helt utan
Israel. I programmet konstateras att kvinnan är "förnedrad av någon som är både smartare och starkare", vilket för mig är på gränsen till hets mot en folkgrupp. Som kristen arab avfärdar kvinnan självmordsbombare, vilket är positivt (men ej representativt för konfliktens arabiska sida).

2. Osaklighet. Programmet innehåller ovanligt många faktafel trots sin ambition att sammanfatta fakta om konflikten. Jag skall inte sammanställa alla fel och alla vinklade uppgifter - det skulle kräva flera sidor i min anmälan. Nedan följer några invändningar som enligt min åsikt bevisar programmets stora brister när det gäller krav på saklighet.

a. Kommentaren startar med Palestinas historia från år 1896 och publiceringen av T. Herzls bok
"Judestaten" och försöker antyda att  judarnas närvaro i Palestina började kort därefter (5 år senare).

b. Man konstaterar att

"1947 fick det judiska  folket 55% av Palestina. De var en tredje del av befolkningen."

Enligt FNs beslut från den 29 november 1947 skulle den judiska delen verkligen omfatta 55% av dåvarande Palestina, men det skulle ha 935.000 invånare, medan den resterande arabiska delen skulle ha 814.000 invånare. Man manipulerar med procentfördelningen för att ifrågasätta det rätta i FNs beslut som antog att araberna (idag drygt 20% av befolkningen) och andra nationella grupper kommer att bo i Israel.

c. Man försöker skapa ett intryck att proklamation av staten Israel år 1948 kom som en total överraskning mot FNs vilja och enbart tack vare stöd från USA:

"Den 14 maj 1948 går ut det Brittiska mandatet. FN samlas med anledningen av oroligheterna i Palestina. Men mitt under mötet händer något: Judarna har proklamerat staten Israel. Några minuter efter sex erkänner USA den nya staten. Utropandet ses som en krigsförklaring."

Alltså en fullständig överraskning som med stöd av USA hade lett till ett krig. (Som en oviktig detalj - tidsangivelser i programmet är fel eftersom Israel utropades kl. 16.00 lokaltid, vilket gör tidpunkten "några minuter efter sex" helt omöjlig i USA - både på morgonen och på kvällen.)

d. Det är inte sant att PLO erkände Israels rätt att existera som det påstås i programmet. I samband med Oslo-avtalet lovade Arafat att ta upp frågan på PLOs kongress och stryka punkten om avskaffandet av staten Israel. Detta beslut är inte fattat till våra dagar. Se länk.

Fortfarande säger PLOs stadgar att Israel skall försvinna från Mellanösterns. Precis som på den
officiella PLOs karta som hänger i vardagsrummet hos kvinnan i programmet.

e. Programmet påstår att Camp David mötet misslyckades beroende på att

"Barak (dåvarande israelisk premierminister) har inget att erbjuda i förhandlingen".

Detta är grov lögn. Se länk

Som jag redan har nämnt kan listan på programmets osakliga hantering av fakta göras betydligt längre. Jag kompletterar gärna uppräkningen, men anser att de brister som har anförts ovan visar att programmet är oförenlig med krav  på opartiskhet och saklighet i svenska TV-sändningar och anhåller om att programmet fälls i Granskningsnämnden.

Ett viktigt arbete utfört av Juliusz. I den här frågan kan man verkligen prata om en David mot Goliat-situation - en hel redaktion på statlig tv mot ideella krafter.

Därför känns det viktigt att publicera hans text.

Krigsbrott eller redigerat videoklipp?

Dick Erixon länkar en kolumn från Weekly Standard "Collateral murder in Bagdad anything but" (erixons översättning):
Det finns några aspekter att notera i videon. För det första, Wikileaks [som offentliggjort klippet] karaktäriserar attacken som att amerikansk militär slumpmässigt skjuter irakier som oskyldigt samlats på en gata i Bagdad. Men videon börjar abrupt, mitt i en mening under radiokonversationen. Det hade varit bra att få veta vad som hände före Wikileaks utvalda start av videon. Militären hävdar att irakierna dödades efter en strid mot amerikanska och irakiska styrkor. […] Det är ingenting i videon som motsäger det militären rapporterat. Vad du ser är en helikopter som engagerar beväpnade män.

För det andra, notera hur tomma gatorna är. De enda synliga personerna på gatan är beväpnade män tillsammans med Reuters kameramän. Det är en indikation på att ett slag har ägt rum på platsen. Civila har smart nog lämnat gatorna under striderna.

För det tredje, flera av männen är helt klart beväpnade. Wikileaks har medvetet valt att inte identifiera dem, utan fokuserar på Reuters kameramän. Varför?

Dick lyfter även viktiga frågeställningar kring hur journalisterna och tyckarna nu kommenterar klippet:
Det är också viktigt att påpeka att detta hände för tre år sedan, då striderna var som hårdast i kampanjen att krossa al-Qaida och Saddam Husseins Baath-fascister. Det var efter dessa strider som mördandet och terrordåden minskade dramatiskt.

Kolla noga journalisternas sätt att presentera “nyheten”. Nämner man att det är tre år gamla händelser? Att händelsen redan är utredd? Och avförd.

Viktigt att andra röster hörs nu när vänstern och journalisterna kör denna nyhet i 110 km/h.

5 apr. 2010

Hederskulturen lever – res staty för Fadime

När jag cyklade hem från jobbet för en tid sedan hörde jag Studio ett om frågan om en staty för Fadime. Nu skriver Sanna Rayman om samma ämne.

Det finns nämligen ett motstånd bland kurderna för att Fadime ska stå staty:
I korthet kan det hela sammanfattas i att Fadime helt enkelt inte bör ha någon staty eftersom hon inte är någon förebild, utan tvärtom smutsig, använd. Ett torg med hennes namn skulle vara helvetet och ännu en förnedring av det kurdiska folket och deras kamp för ett eget land. […]

Frågan om det kurdiska folkets längtan efter självstyre är inget att vifta bort, det ska man tvärtom ha både respekt och förståelse för. Men det har föga med förslaget om staty att göra. […]

Motståndet framstår snarare som en fortsättning på just det som Fadime Sahindal försökte bekämpa – inte minst när hon hösten 2001 ställde sig i riksdagen och höll ett tal om hedersförtrycket, i syfte att informera svenska politiker.

Tyvärr motverkar alliansen i Uppsala en Fadime-staty:
Men alla politiker har inte nåtts av Fadimes budskap. Bland dem återfinner vi Uppsalapolitikern Mats Jonsson (C) som i nämnda radioinslag förklarar varför han är negativ till förslaget.

Jonsson menar att risken kan vara att statyn uppfattas som ett ”monument mot dem” – det vill säga Uppsalas kurder. Han förklarar vidare att det är svenskar som tar Fadime som ”gisslan” för att ”manifestera den svenska kulturens överlägsenhet”.

Visst stämmer det att Fadime-statyn skulle vara ett monument - ett monument mot alla de som stöder hedersförtrycket. Tyvärr verkar fortfarande stödet för hederskulturen leva bland Uppsalas kurder. Det gör en Fadime-staty än mer angelägen.

Mats Jonsson och alliansen i Uppsala måste göra helt om och stödja vänsterpartiets Amineh Kakabaveh i hennes kamp för en Fadime-staty.

2 apr. 2010

Skademinimering hjälper hemlösa

Martin Ängeby har skrivit ett intressant blogginlägg om hemlöshet. Trots att Sverige har ett omfattande socialt skyddsnät är hemlöshet ett stort problem. Det märks särskilt i min gamla hemstad Norrköping

Ängeby lyfter en viktig poäng:
Hemlöshet är mer än tak över huvudet men härberget är steg ett. I ett civiliserat land ska ingen behöva sova på en bänk. Här får vi lägga moralismen och uppfortringslustan är sidan och istället se till att det finns tillräckligt många wet shelters, alltså härbärgen utan krav på nykterhet och drogfrihet.

Det här tror jag är en stor anledning till varför de hemlösa åker ut. De klarar inte av att hålla sig drogfria och kastas därför ut på gatan. Det är också ett område som är kontroversiellt, eftersom vår svenska narkotikapolitik föreskriver ett narkotikafritt samhälle.

Det är ett liknande problem som det inom prostitution, där det officiella Sverige har valt en morallag som skadar de svagaste istället för en lag baserad på skademinimeringsprincipen.

Mathias Sundin har skrivit om detta tidigare: Nya idéer behövs för de hemlösa.

”Obama den förste anti-israeliske presidenten”

Israel National News intervjuar Ralp Peters, militäranalytiker och författare, om Obamas politik mot Israel:
"This is not a peace process; this is something about a chip on the President’s shoulder." […]

The American animosity towards Israel “is not about housing in Jerusalem or anything else,” Peters emphasized. “We need to back up and get a little wide-angle picture and recognize the fundamental issue in play here: Israel wants to live in peace with its neighbors, and its neighbors want Israel destroyed. The President refuses to understand that.”

Det är inte bara Obama som har en falsk bild av mellanöstern. Men att USA nu sällar sig till kritikerkören gör att den politiska slagsidan i världen blir allt värre.

Förhoppningsvis har inte Obama det amerikanska folket med sig. Kongressledamöternas önskan om en kursändring verkar peka i den riktningen.

Glad Påsk

Till alla mina läsare.

Politisk skildring av mellanöstern

Idag kablar TT ut ett Reuters-telegram om en israelisk raketattack på Gaza. Som vanligt är raketattacken ett svar på terrorattacker från Gaza, vilket skrivs en bit in i reportaget.

På så sätt skildras Israel som den aggresiva parten, trots att man här har svarat på en attack. Raketattackern är en del i en långsiktig plan för att göra södra Israel obeboeligt.

Terroristerna skjuter ofta från tättbebyggt område, så att Israel ställs inför dilemmat att låta terroristerna fortsätta sin terror, eller att slå tillbaka och skada civila.

Detta dilemma hanterar inte journalisterna i sin rapportering. Effekten av detta blir att rapporteringen blir totalt ensidig i sitt fokus på Israel och Israels aktioner. I grunden finns säkert goda intentioner från journalisterna, men effekten blir att de totalt spelar terrorns krafter i händerna.

En vanlig läsare kommer skumma artikeln och titta på bilderna, vilket ger vid handen att Israel har bombat Gaza och skadat civila. Israel framstår som aggressivt och hänsynslöst, vilket ytterligare späder på det Israelhat som finns i väst.

Rapporteringen från mellanöstern är inte nyheter, utan snarare en politisk skildring. Ansvaret för Israelhatet i Sverige och väst ligger till stor del på nyhetsredaktionerna .