28 apr. 2010

Recension Neo nr 2 2010

Jag har nu läst igenom Neo nummer två och har en bit kvar till Sthlm.

Jag har alltid haft en kluven relation till Neo och jag gissar att det färgar mitt omdöme. Min kluvenhet bygger på att jag så tydligt känner vilken kraft som finns i Neo.

Neo har ambitionen att vara ideologisk men samtidigt politiskt korrekt på något sätt. Det gör att man håller igen och begränsar.

Neo består mest av skribenter som jag skattar mycket högt - Mattias Svensson, Johan Ingerö, Fredrik Segerfeldt. I bloggforn är de fräcka, roliga och tar ut svängarna. I Magasinet Neo är de mer välskrivna men också mer utsuddade i kanterna.

Huvudartikeln om Maria Wetterstrand är lätt underdånig och man låter Wetterstrand komma undan med sin lattecharm i behåll. Trots att man i artikeln inte får ett enda liberal ställningstagande ut henne. Här hade jag velat sett henne mot väggen. Nu blir den tjusiga onslagsbilden och den
milda artikeln ännu en fjäder i hatten för den påstådda mittenpolitikern Wetterstrand.

Temat kring brottslighet borde intressera mig, men jag tar mig knappt igenom de långa artiklarna. Trots att jag brinner för rättsfrågor. Vad vill man säga med dessa artiklar? Varför inte lyfta den brännheta kritik mot korta straff som Ingerö så förtjänstfullt lyfter fram på sin blogg?

Då är artikeln om Brooke Magnati, bloggaren Belle de Jour, mer intressant. Magnati försörjde sig som callgirl under tiden som forskare. Magnati menar att man inte behöver ta skada av att sälja sex - en revolutionär åsikt i Sverige. Magnati och frågan om sexköp är värt mer än ett och ett halvt uppslag.

På samma sätt är Fredrik Segerfeldts artikel med kritik mot FN sprängstoff som kunde ha spetsats till. FN är religion i Sverige och kritik mot denna organisation extremt sällsynt. FN gör sig skyldig till mer allvarliga saker än misslyckade utvecklingsmål för fattigdom - se bara på rådet för mänskliga rättigheter.

Artikeln om Khadaffi av Michael Moynihan var charmig, men fick en väl central plats och stor omfattning.

De korta klippen i början av tidningen med fantastiska Sverige och krönika av Mattias Svensson är väldigt trevliga.

Jag skulle vilja att Neo tog med sig skärpan som dess skribenter visar i bloggform och tar det in i kulturtidskriftens format. Idag tycker jag Neo påminner för mycket om Axess magasin och för lite om politiska tidningar som ETC. Den tidningen läste jag mycket när jag var yngre - brännhett ideologisk och fräck. Så skulle jag vilja att Neo var.

Konceptet har förbättrats och nu är Neo en utmanande kulturtidskrift. Men den skulle kunna vara brännhet och sätta tonen för den svenska politiska debatten.

Det är det jag tycker Neo borde vara, därför blir jag som sagt lite kluven och kanske onödigt kritisk.

Med reservation för stavfel från min iPhone.

1 kommentar:

Ulmerkotten sa...

Ja, det var ju en skum blaska. Jag skulle bara vija reservera mig från "Alla tycker om Maria".
Jag gör det inte, och blir bara förbannad varje gång hon öppnar munnen.