28 juli 2016

Sakine Madon sprider solsken

Sakine Madon är en erfaren svensk opinionsbildare. Att hon tilläts prata i Sveriges Radios Sommar var för mig en överraskning, eftersom hon inte tillhör åsiktsnormen som normalt hörs där. Jag lyssnade idag på hennes Sommarprogram.

Sakine berättade om sin karriär och det är inte utan att man blir lite rörd när man tänker sig att hon gått från en osnuten krönikör i Stockholm City till att idag ha en respekterad roll som politisk redaktör på VLT. Hon är en etablerad debattör helt enkelt.

Sakine har något unikt. Hon kombinerar ett kritiskt öga med en lugn och metodisk ådra som krävs för att inte förbrännas som debattör i den svenska debatten. Hennes sommarprogram innehåller flera mycket viktiga poänger som hon upprepar med en ängels tålamod. Själv har jag liksom gett upp, lämnat det och gått vidare.

Hon pratar om identitetspolitik, Lars Vilks och den svenska konsensuskulturen inom journalistkåren. Särskilt intressant är det att hon lyckades väcka ett drev kring frågan om att journalister vinklar för att inte gynna Sd. Vänstereliten gick igång som om det var 2014 och drevade loss, till ingen nytta förstås. Som jag skrev tidigare är vänstervrålarna numer marginaliserade.

Dessutom spelade Sakine musik som ligger mig varmt om hjärtat. Jag är precis som Sakine ett stort fan av Slayer och det är något speciellt att höra Sakines självsäkra ställningstaganden följas av Slayers "Disciple".

Sakine slår också ett slag för optimismen, att det är en plikt att vara optimist. Det är glädjande att höra i dessa tider av depression.

Sakine är en person som får mitt gamla folkpartihjärta att banka. En hederlig liberal och en hjälte.

PS: Sakine är förutom sin övriga gärning (följ henne på twitter) aktiv med en ny youtubekanal tillsammans med Johanne Hildebrandt. Se gärna deras första avsnitt:

27 juli 2016

Ignoreras terrorismen så växer den

Igår drabbades Europa av ännu ett jihadistiskt dåd, denna gång mot en kristna i en kyrka. Det är länge sedan Europa drabbades av förföljelse av kristna. Men tittar man på Europas judar har de sedan länge skyddat sina religiösa platser med vakter för att undvika attacker.

I mellanöstern har pogromer mot kristna pågått under lång tid, och de kristna är närmast utrotade i kristendomens vagga. Daniel Thompson skriver på Catholic Herald: A priest is slaughtered at Mass in rural France. This is what life is like for Christians in the Middle East

Gatestone Institute har haft månatliga samanställningar av muslimsk förföljelse av kristna, här senast från i mars.

Jag tänker återigen på Netanyahus uttalande från 2014 då han förutspådde att terrorismen skulle komma till Frankrike, om den sågs som framgångsrik i Israel.

Väst har fullständigt blundat för slakten av kristna i Mellanöstern. Man har ryckt på axlarna åt judarnas situation i Europa. Självklart flyttar terroristerna fram sina positioner.

Douglas Murray har i the spectator en rätt kul sarkastisk krönika om terrorism i Europa: Terror is the new normal for Germany and France. Han pekar på etablissemangets bristande förmåga i att namnge fenomenet som drabbar oss - islamism eller muslimsk extremism.

Daniel Pipes har spekulerat om jihadismen i Europa och dess troliga följder. Det som han ser som mest sannolikt är att Europa reser sig mot islamismen, genom att välja populistiska ledare som t ex Marine Le Pen. Den elit som inte klarar av att möta hotet byts ut mot en annan.

Den personliga risken för terror är väldigt låg. Staterna runtom i Europa anpassar sig, och som jag tidigare skrivit finns utmärkta exempel att studera i Israel. Deras kamp är vår kamp, vilket säkert svider för Europas elit.

25 juli 2016

Dags för rationell optimism

Thomas Gür har gjort sig känd som en stor kritiker av missförhållanden i Sverige, särskilt när det kommer till migration (följ gärna honom på Facebook.) Därför var det särskilt hoppfullt när han publicerade sin senaste krönika i GP: Misströsta inte om Sverige
Den svenska nationen må stå inför utmaningar, men den är inte svag.
Det är inte tu tal om att vårt land står inför stora problem inom den så kallade integrationspolitiken. 
Den omfattande migrationen och dess följder, den låga graden av självförsörjning bland invandrare, det tilltagande utanförskapet, den obegripliga blåögdhet som har präglat stora delar av den politiska eliten i frågor som berör kulturella trösklar kring anpassningen till Sverige, kommunernas mottagande av flyktingar, nya former av kriminalitet, tidigare oskådade fenomen som hedersförtryck och klanvälde och minskande samhällelig tillit, är några av dem. […] 
Magnituden på dessa samhällsproblem leder allt oftare till resignation. […] Men en så djup pessimism är ändå inte befogad. 
Det finns all anledning att inte förringa problemen, men det finns större anledning att också se till och ta fasta på den svenska statsmaktens, det svenska samhällets och den svenska kulturens och normernas styrkor. Ytterst vilar vårt lands särart på dessa tre grundkomponenter; och de står var för sig väldigt starka, i jämförelse med andra länder.
Han ekar därmed en annan känd pessimist - Tino Sanandaji. Tidigare i år hos Aschberg avfärdar Sanandaji resolut talet om en systemkollaps:



Jag har tidigare skrivit om pessimismen och att den behöver kritiseras. Mina viktigaste nyhetskanaler är dominerade av detta tema:
  • Mitt twitterflöde av svenska högerdebattörer är helt genomdränkt av pessimism och sarkasm. Förutom den massiva negativa inställningen är ett bärande tema sarkasm över uttalanden från pk-eliten, t ex DNs påståenden om att tryggheten ökar. 
  • Radio Bubblas Martin och Boris är djupt negativt inställda till Sveriges och Europas framtid, och till Sverige som land. Argumenten som framförs är inte övertygande, och grunda jämfört med annan mycket hög nivå som bubbla har. Men det är som att denna hållning är norm bland libertarianer.
Många liberaler påstår att optimism är en grundinställning som man ska ha. Jag tycker inte att man ska ha en glättig, illa underbyggd optimism. Men lika illa är en illa underbyggd pessimism, eller värre. Man mår helt enkelt dåligt när man tar del av pessimism och negativitet.

Statsmaskinen har börjat mala nu, och debatten hyfsas mer och mer. Vrålvänstern är marginaliserad, och man behöver faktiskt inte bry sig om dom om man inte vill. Det går att skapa en framåtsyftande debatt på egen hand, eller för den delen kritisera vänstern utan att hänfalla till pessimism och negativitet.

Sverige är fortfarande ett fantastiskt land. Vi kommer sannolikt inte få ned skatterna i närtid, men konstigt nog går det att leva ett otroligt bra liv på 50% av sina tillgångar. Ett vanligt svennebananliv är uppnåeligt för de flesta, och det är ett väldigt bra liv.

Jag slår ett slag för rationell optimism. Våra utmaningar är i ett historiskt perspektiv hanterbara. Vi bor i ett fantastiskt land och det kommer bli bättre.

Läs även Mathias Sundin i Corren: Underbara framtid


24 juli 2016

Vågar borgerligheten visa skatterna?

Den 20/7 hade Radio bubbla en sändning med gäst, Nima Sanandaji. Nima är bror till Tino Sanandaji och frihetlig.

Nima jobbar med policypåverkan och gör på uppdrag av olika organisationer förslag på hur man kan förbättra politiken. Det handlar alltså om små steg och genomförbara reformer.

Nima fick frågan om en reform som han skulle vilja genomföra som skulle ge mest effekt. Då nämner han ett förslag för att synliggöra skatterna.



Nima förespråkar att all skatt man betalar ska gå in på medborgarnas lönekonto, för att direkt dras tillbaka. På så vis kan alla se hur mycket pengar man egentligen har tjänat.

Skatterna i Sverige är dolda för medborgarna. Utöver löneskatten betalar arbetsgivaren sociala avgifter och arbetsgivaravgifter. På så vis tror medborgarna att man betalar ungefär 30% i skatt. Det låter ganska rimligt, men den egentliga skattesatsen är 52% enligt Nima Sanandaji.

Nima är väldigt positiv och tror att borgerligheten skulle kunna tänka sig genomföra detta. Jag hoppas att Nima har rätt, men jag tror att partierna är alldeles för fästa vid staten.

Om du som borgerlig statsminister genomför detta tar du en stor risk. Folk kommer sannolikt tro att skatten har blivit höjd. Dessutom kommer pressen öka på dig att sänka skatterna - en himla massa besvär.

Borgerligheten idag är ihopväxt med staten. De är finansierade av skattemedel och egentligen en form av tjänstemän.

Jag hoppas att jag har fel och jag utmanar alla borgerliga politiker - visa skatterna. Driv och genomför Nima Sanandajis förslag. Det är den enda vägen mot ett friare Sverige.

23 juli 2016

Socialdemokratisk stenkastning

Sverige är ett socialdemokratiskt land. Socialdemokraterna har styrt Sverige sedan 1930-talet och implementerat sin långsiktiga plan för landet. Borgerliga har tagit över i korta perioder men inte ändrat inriktningen nämnvärt.

En socialdemokratisk syn på brott innebär att felet inte ligger på brottslingen. Felet är samhällets som har utsatt personen för orättvisor. Därför ska brottslingen inte få ett hårt straff. Särskilt gäller detta ungdomar, som inte ska straffas i någon större utsträckning.

Socialdemokraterna vill hjälpa de som de ser som svaga, eftersom det är de starkas fel att de svaga är svaga. Det gäller i Sverige men även i världen. Därför har Sveriges gränser öppnats för personer från tredje världen, som ofta har låg kompetens och svårt att få jobb.

Socialdemokraterna tror på fackets makt. Därför ska ingångslöner vara höga och fackets makt stor. Det ger en situation där personer med ett jobb har det bra och de ska kunna ha kvar sitt jobb så länge de önskar. Personer utan jobb är hänvisade till bidrag.

Socialdemokraterna tror på hyresreglering och höga krav på bostäder som byggs. Det har lett till att väldigt få nya hus byggs och människor får leva så gott de kan i de hus som finns att tillgå.

I Sverige finns en väl etablerad politisk klass av vänsteraktivister som sprider en bild av att utanförskapet beror på samhällets rasism, väl beskriven i Ljusets fiender.

Polisen är idag försvagad av en stor omorganisation ledd av socialdemokraten Dan Eliasson. Han har fått jobbet på politiska meriter och ser världen genom socialdemokratiska glasögon. Därför oroar han sig mer för förövare än offer, och vägrar se sin organisations brister. Han har socialdemokraternas fulla stöd.

Effekten av detta är att vi har utanförskapsområden. Där bor invandrare och deras barn. De lär sig att deras situation beror på rasism och polisens förtryck. De ser ingen framtid i samhället och en del av dem dras till kriminalitet.

Eftersom de är unga kan de inte straffas har polisen svårt att agera mot dem. Ofta släpps unga förövare omgående efter gripande. Grips de och får sitt straff är det ofta så begränsat att det inte avskräcker. Polisen kan också helt enkelt få order att inte ingripa, och istället förhandlas det med de kriminella.

Följden av detta är att stenkastningen fortsätter, och ökar i omfattning. De kriminella som kastar sten och eldar visar att de kan bestämma och göra precis som de vill. De får sympati från media och den politiska klassen. Med Dan Eliasson i ledningen för polisen kan vi vara säkra på att de mjuka vantarna kommer vara kvar på.

I Radio bubbla den 6/7 lanserades ett förslag: Privat poliskår.

Martin Eriksson argumenterar för att poliser bör lämna poliskåren och istället upprätta privata polisföretag som kan verka i områden där polisen slutat skydda. Det finns många områden som behöver skydd, utöver utanförskapsområden finns även landsbygden.

Detta projekt har så smått börjat röra på sig, är ni intresserade uppmanar jag er att ta kontakt med Martin Eriksson.

Ett politiskt förslag som jag tror kan ändra polisens situation är lokalt valda polischefer som röstas fram av medborgarna. Men det ligger långt bort, och alliansen visar ganska få tecken på att ha en agenda för att förändra något stort i Sverige.

Därför tror jag att vi medborgare är utelämnade till oss själva. Vi måste se om vårt eget hus. Den socialdemokratiska stenkastningen är här för att stanna.

22 juli 2016

Sörj inte, stålsätt er, se framåt

Terrorismen verka ha slagit till igen, nu i München. Det är ännu inte bekräftat vad som ligger bakom. Här följer i alla fall några tankar om jihadism som stått för flera profilerade dåd den senaste tiden.

Jihadismen är en religiös rörelse som är muslimsk. Den anser sig vara den rätta tolkningen, och den har teologiskt stöd i de religiösa skrifterna (se kommentar av Sam Harris). Jihadismen lever och frodas bland muslimer och har också stöd bland muslimer. Omfattningen varierar men den är tillräckligt stor för att vara problematisk.

Islam är en del av vårt samhälle idag, och med det följer jihadismen. Den är särskilt attraktiv för kriminella med muslimsk bakgrund. Så här skrev en bekant på facebook:
Delar av den islamiska världen har inte genomgått någon upplysning som västerlandet har, utan befinner sig på vissa sätt i medeltiden. En ung muslimsk småkriminell man som svikit både sin familj, samhället och sig själv erbjuds idag inte bara förlåtelse för sina synder, utan också en plats i paradisets allra högsta sfär, om han bara dör i jihad. Martyrdöden ger också plats i paradiset åt de 70 närmaste släktingarna – det vill säga plats åt alla dem som svikits och alla dem, exempelvis barnen, som annars skulle anses bli svikna av ett frånfälle. Detta synsätt har god teologisk förankring, och är högst levande i vissa islamiska tolkningstraditioner. 
Den västerländska föreställningen att alla kulturer inom sig bär ett frö av den skandinaviska välfärdsmodellen, som bara väntar på att blomma ut, leder tanken fel.
Jihadismen är här för att stanna, och Europa behöver förbereda sig på terror.

Benjamin Netanyahu förutsåg  2014 terror i Frankrike:

Motvilligt finner sig nu Europa i samma sits som Israel. Giulio Meotti skriver på Gatestone Institute om detta: Jihadi Terrorism: You Think It's Just the Jews? Think Again.

Som jag skrev tidigare kan Sverige lära av Israel. Landet är hårt drabbat av terror men mycket motiverat att gå vidare. Så här säger Peter Lerner från IDF:
Vad kan man då göra mot masskjutningar? Israel har många bra exempel. I radio bubb.la den 30/6 togs ett annat pedagogiskt exempel upp.


En påbörjad masskjutning i USA avslutades genom att gärningsmannen sköts av en lagligen beväpnad medborgare. Om laglydliga människor bär vapen är det omöjligt att genomföra masskjutningar. Enstaka människor kan dö, sen kommer gärningsmännen att skjutas.

Vi i Europa är utelämnade till den statliga polisen som även i bästa tänkbara fall har ett antal minuter på sig att komma till en brottsplats. Under den tiden hinner många dö.

Masskjutningen i Florida, gisslantagandet i Bataclan, terrorskjutningen som just nu pågår i München hade inte behövt hända.

En sak som terroristerna älskar är uppmärksamhet. Ge dom inte den. Byt inte facebookbild. Var istället förberedd, vaksam och konstruktiv. Och ta dig i kragen.

Varje tid har sina utmaningar och terrorismen är en av våra. När jag var liten var Europa hotat av kärnvapenkrig. Innan dess ständigt skakat av krig. Våra samhällen är bräckliga men samtidigt väldigt sega, och det är vi som gör dem sega.

Avslutningsvis ett citat av Marcus Birro: Bli inte avtrubbad, bli vred!


12 juli 2016

Rapport från bubblan

Mitt bloggande har alltid drivits av sökande efter svar på frågor. Vad händer i världen, och vad är rätt sätt att organisera världen?

Jag började min resa på kursen Vetenskapsfilosofi på Linköpings Universitet. Där fick jag en introduktionskurs i filosofi och en aning om vad t ex Popper står för. Jag lärde mig att allt går att utmana med en logisk argumentation.

Beväpnad med denna insikt började jag blogga om politik och kritisera medier. Parallellt med detta gick jag in i Folkpartiet eftersom jag såg politiken som det rimliga sättet att påverka världen.

Efterhand lärde jag mig att partipolitik och fritt tänkande inte hängde ihop. Efter många långa år lämnade jag partivärlden.

Detta hängde samman med att jag börjat lyssna på Radio Bubb.la. Martin och Boris pekade på allt som var fel med Folkpartiet på ett sätt som gjorde det olidligt att vara kvar.

Mitt intresse för Bubb.la-projektet växte och jag började lyssna på alla avsnitt av radion. När möjligheten fanns att stödja projektet tog jag direkt steget och blev premiummänniska, dvs finansiär.

Med detta kom medlemskap i bubb.la premium-gruppen på Facebook. Där lärde jag mig att jag inte är ensam. Det finns fler som tänker som jag.

Trots stort nätverk fysiskt och i sociala medier har jag inte fått den känslan tidigare.

Bubb.la och Radio Bubb.la är min primära nyhetskanal idag. Jag har frigjort mig från den kvävande konsesusbubbla som Sverige är. Har man etablerade medier som nyhetskanal kommer man aldrig ur den, med en stark känsla av utanförskap som följd.

Bubb.la förespråkar små stater som bygger på social gemenskap. Man behöver inte ha en plan för hela världen och det ska man inte ha heller. Det går nämligen inte.

När man släpper den tanken slipper man "Weltschmerz", dvs ångesten över sin egen otillräcklighet. Du räcker till för din stad, din familj och dina vänner.

För mig har detta lätt till ett starkt välbefinnande. Jag är en del av en gemenskap och jag tror på något som många andra tror på.

En följd av detta är att jag har slutat skriva. Jag har inte samma energi längre när jag inte är konstant arg. Hursomhelst saknar jag skrivandet och känner ett behov av att dela med mig av mina tankar.

Jag inspireras starkt av bloggare som fnordspotting och Motpol och vill hitta tillbaka till skrivandet.

Så jag hoppas kunna blogga mer framöver.