Vad hindrar fredsförhandlingar i mellanöstern?

Sedan en tid tillbaka har palestinierna vägrat att förhandla om fred. I början på juni gick Benjamin Netanyahu ut och upprepade sin tidigare inbjudan till Abbas om fredsförhandlingar utan krav: Netanyahu to Abbas: Give Peace a Chance.

Gunilla Carlsson har startat en debatt kring svenskt bistånd till Palestina. Hon hänvisar till bristen på fredsförhandlingar och att dra in stödet till statsbyggande om inga förhandlingar sker:

– Är det värt att vi fortsätter bygga upp förutsättningar för en två-statslösning om inte Israel och palestinierna själva vill gå till förhandlingsbordet?, säger Gunilla Carlsson.

 Hans Linde och Gunilla Carlsson debatterade i SVT (även på Youtube): 
Hans Linde menar att press måste sättas på Israel att komma till förhandlingsbordet. Det är att helt slå in en öppen dörr, eftersom Israel är redo att gå till förhandling.

Biståndsministern svarar inte på detta, men verkar trots allt veta om att Israel är redo att förhandla om fred. 5.21 in i inslaget diskuteras israelernas inställning till förstörda svenska biståndsprojekt på Västbanken.

Intervjuare: Vad svarar dom då (israelerna)?
Carlsson: Ja, då säger dom då att nu är det dags att gå till fredsförhandlingar.

Det är intressant att se att biståndsministern trots allt vet att Israel är öppna för fredsförhandlingar. Mer intressant är att hon helt mörkar detta och ändå får det att framstå som ett spel med två parter som vägrar förhandla.

För ett antal år sedan drog sig Israel ensidigt ur Gazaremsan och lämnade området. Som en följd av detta har Gaza blivit ett terrornäste och en brutal diktatur.

Mot denna bakgrund är det orimligt att kräva att Israel ska göra samma sak på Västbanken och i Jerusalem. En terrorregim på så nära håll till Israel skulle vara ohanterligt. Så den enda vägen framåt till fred i mellanöstern ligger i fredsförhandlingar.

Det diskuteras nu att biståndsministerns egentliga syfte är att straffa palestiniernas förhandlingsvägran. Om det kan vi bara spekulera.

Men vad som är säkert är att palestinierna har nyckeln till freden i sin hand. Om de vill kan konflikten upphöra här och nu. Deras vägran är orsaken till att konflikten kvarstår.

Biståndsministerns enögda retorik skrämmer

Idag skriver Gunilla Carlsson på SvT debatt: Israels isolering av Gaza är moraliskt förkastlig.

Carlssons strävan är uppenbart att vara balanserad, att ställa krav både på Israel och Palestina. Ingress och rubrik är gissningsvis inte skrivet av ministern själv. Men fundamentalt ser Gunilla Carlsson en syndabock i mellanösternkonflikten - Israel.

Sveriges bistånd ska göra skillnad där det behövs allra mest. Palestinierna har kommit att bli det mest biståndsberoende folket i världen. Biståndet till Palestina är förknippat med mycket stora risker, utmaningarna är avsevärda. 

Sverige ger ett direkt budgetstöd till Fatah på Västbanken. Västbanken är idag en diktatur, klassad som "not free" av Freedom House. Självklart är det riskfyllt att ge budgetstöd till en diktatur.

Biståndet kräver politiska framsteg för ge långsiktigt hållbara resultat. Ockupationen och de expanderande israeliska bosättningarna är de huvudsakliga hindren för tvåstatslösningen och förklarar också biståndsberoendet. 

Idag har Israel en stående inbjudan till palestinska myndigheten för att förhandla om fredsavtal. Palestinierna vägrar. Ändå ser Sveriges biståndsminister israeliska bosättningar som det huvudsakliga hindret för fred. Inte bara är det ett hinder för fred, det förklarar också varför palestinierna är biståndsberoende.

Bengt Nilsson har skrivit om hur krigsherrar i Somalia skott sig på bistånd, och till och med drivit fram svält och krig för att tjäna pengar. Självklart finns liknande möjligheter i Palestina, en av världens största mottagare av bistånd.

Biståndet på Västbanken är en lukrativ affär för Fatah. De använder biståndet för att avlöna stora mängder palestinier - de köper stöd helt enkelt. Bland annat avlönas fångar i israeliska fängelser, fångar som i många fall har mördat oskyldiga civila.

Palestinierna är biståndsberoende för att Fatah-ledarna tjänar på det. Fatah-ledarna har kvar sin priviligierade ställning eftersom området är en diktatur.

Men Gunilla Carlsson skriver även om Gaza:

Rörelsefriheten för personer och varor inom och ut ur det palestinska området måste öka kraftigt om ekonomin ska ta fart och arbetslösheten minska. Det gäller inte minst i Gaza där Israel måste göra mycket mer. Isoleringen är moraliskt förkastlig och politiskt kontraproduktiv. Den fördyrar biståndet.

Gaza drivs av Hamas, som bland annat avlossar raketer in i Israel. Ändå tycker Gunilla Carlsson att Israel ska öppna upp för mer rörelse in och ur Gaza - en fientlig nation som de facto för krig mot Israel.

Hur kommer det sig att Gunilla Carlsson missar enkla, uppenbara fakta i mellanösterndebatten? Vad är det som driver henne att ständigt lägga skulden på Israel?

Det är illa nog att en svensk ministern sprider en så ensidig bild av mellanösternkonflikten. Men hon är mer än en tyckare, hon är en faktisk aktör. Sverige är en direkt finansiär av palestinska myndigheten, och därmed medskyldig till deras hatpropaganda och terrorstöd.

Carlsson lägger skulden på Israel, men borde istället ta sig en rejäl titt i spegeln. Svenska skattepengar bidrar idag till att driva mellanösternkonflikten vidare.

Ask ökar pressen på missbrukare

Beatrice Ask går idag ut och pratar om hårdare straff för narkotikabrott.

För ungefär två år sedan ändrade Högsta domstolen (HD) sin syn på straffen för narkotikabrott och narkotikasmuggling. Tidigare hade straffen bestämts efter listor där sorten och mängden narkotika avgjorde antalet månader eller år i fängelse. Om narkotikainnehavet var en del av eget missbruk eller organiserad försäljning spelade ingen roll.

Från 2011 och framåt har HD utarbetat nya kriterier. Förutom sort och mängd så väger domstolarna nu in hur organiserad handeln varit och i vilket syfte någon haft narkotika. När det gäller narkotikabrott som har direkt samband med eget missbruk har straffen ofta sänkts. 

Den utredning som regeringen tillsätter i dag ska analysera praxis och se över straffen. Den ska överväga att ändra straffskalan och införa nya grövre brottsrubriceringar: ”synnerligen grovt narkotikabrott” respektive ”synnerligen grov narkotikasmuggling”. 

– Vi behöver tydliggöra hur samhället ser på den här typen av kriminalitet, säger Beatrice Ask.

Vetenskapsradion rapporterade förra året om svensk narkotikapolitik: Rekordhög dödlighet bland narkomaner

Dödligheten bland narkomaner har aldrig varit så hög i Sverige som nu. Det visar nya siffror som Vetenskapsradion tagit fram. Sedan 80-talet har antalet som dör av sitt missbruk mer än fördubblats. En av orsakerna är att delar av den svenska narkotikapolitiken går tvärs emot vad forskningen säger, anser drogforskaren Börje Olsson. 

– Man har skapat instrument: gå på enskilda missbrukare för att störa, få dem att tröttna, få in dem på vård och behandling, få dem att lägga av, och på så sätt få ett narkotikafritt samhälle. Men tittar vi på siffrorna är vi ju längre ifrån detta än vi nånsin har varit, säger Börje Olsson, professor i samhällsvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms Universitet. 

Han är mycket kritisk till delar av svensk narkotikapolitik som ända sedan 70-talet haft en nolltolerans mot narkotika, istället för att som i Finland och många andra europeiska länder inrikta sig på att försöka begränsa skadorna av missbruket istället.

Repressiv narkotikapolitik som den svenska är kostsam, skadlig och moraliskt felaktig. Förutom negativa effekter i Sverige slår kriget mot narkotikan sönder hela länder, till exempel i Sydamerika. Läs Erik Jennisches krönika i UNT: Baksidan av narkotikapolitiken.

Göndör otydlig om islamofobi

Eli Göndör är doktor i religionshistoria med inriktning mot bland annat islam. Han skrev för en tid sedan en intressant kolumn i Corren: Begreppet islamofobi bör bytas ut

Velighet och osäkerhet inför vad islamofobi kan vara har gjort det möjligt att avfärda legitima och relevanta åsikter om islam eller islamisk religionsutövning som islamofobiska. Därmed har islam hamnat i en särställning gentemot alla andra idéer och rörelser som i en demokrati får räkna med att utsättas för kritik och ifrågasättande. 

Problemet börjar i begreppet islamofobi som signalerar att det skulle vara moraliskt oacceptabelt att kritisera islam. Om begreppet islamofobi däremot byts ut mot muslimofobi är delar av problemet löst i och med att begreppsbytet i sig sätter andra gränser för vad som är legitimt.

Göndör skriver idag i Aftonbladet: Vi måste se islam som en religion bland andra

Muslimer ska antingen skyddas eller hängas ut och islam ska antingen dras i smutsen eller höjas till skyarna som något osedvanligt exotiskt och välgörande. Att islam som alla andra religioner alltid blir resultatet av dess utövare vid varje givet tillfälle tycks för många var en ny tanke. […]

Förhållningssätt till islam bland muslimer är således lika variationsrikt som människors förhållningssätt till tillvaron rent allmänt. Överkänsligheten för just islam och muslimer är därmed lika obefogad som destruktiv. 

Att dölja vad som bör kritiseras tjänar ingens syfte. De som framför allt blir lidande när det sker är människor som Amun Abdullahi. Genom bemötandet av etablerade svenska medier förlorade hon tron på journalistiken i Sverige och på sig själv.

Men om vi går tillbaka till Göndörs första artikel i Corren finns där en märklig kommentar:

Men när den legitima kritiken av islam eller dess religiösa uttryck övergår i att tillskriva människor åsikter eller karaktärsdrag för att de på något vis anknyter till islam är gränsen överskriden. När religiösa eller sekulära muslimer påstås vara ett homogent kollektiv med gemensamt religiöst beteende eller gemensam religiös uppfattning för att de i någon mening anser sig vara muslimer, utsätts de för fördomar och rasism (min fetstil).

Det finns en bred rörelse som strävar efter att likställa islamofobi och antisemitism, och på så sätt göra religionskritik mot rasism. Göndör tycks hålla med denna rörelse, trots sitt i övrigt klarsynta skrivande.

Så här säger ateisten Sam Harris om islamofobi:

the only way that Muslims can reasonably be said to exist as a group is in terms of their adherence to the doctrine of Islam. There is no race of Muslims. They are not united by any physical traits or a diaspora. Unlike Judaism, Islam is a vast, missionary faith. 

The only thing that defines the class of All Muslims […] is their adherence to a set of beliefs and the behaviors that these beliefs inspire. And, unlike a person’s racial characteristics or gender, beliefs can be argued for, tested, criticized, and changed.

Om islam ska behandlas som en religion bland andra måste vi vara glasklara med att rasism är reserverat för rasförtryck, och säga nej till de som strävar efter att rasistmärka religionskritik eller fördomar mot religiösa.

Relevant: Nationalencyklopedin om rasism och Wikipedia om rasism.

Mats Skogkär - en läsvärd debattör

På twitter har jag stött på Mats Skogkär, ledarskribent på Sydsvenskan. Mats är en högerdebattör med ett tydligt budskap. Så här beskriver en representant för vänstern i Sverige Mats Skogkär:

Mats @skogkar är som en mindre begåvad och mer vulgär Skånevariant av Per Gudmundsson. Samma hathöger men sämre skribent.
— Erik Svensson (@ErikSvensson) 24 maj 2013

Den svenska liberala scenen är ganska tom på personligheter som provocerar, men Mats är en av de få. Därför har han utsatts för en smutskastningskampanj från vänsterhåll.

Förhoppningsvis kan detta inlägg göra bilden av Mats Skogkär en smula ljusare, och kanske även reta upp vänstern ännu en smula. Två flugor i en smäll i sådana fall!

Följ Mats Skogkär på twitter, och läs hans artiklar i Sydsvenskan. Han är verkligen en läsvärd debattör.

Ekot skildrar Hamas' förtryck

Ekot sände idag ett inslag av Cecilia Uddén: Friheten inskränks i Gaza

Det har gått ett halvår sedan bomberna föll över Gaza - i det senaste kriget. Och det är nu länge sedan det rådde brist på några varor. Allt finns att köpa, smugglat genom tunnlarna. Men Gazabornas vardag färgas i dag av det styrande Hamas inskränkningar i yttrandefrihet och personlig frihet. I går greps en kolumnist som vägrat be om ursäkt för sina kritiska artiklar. Och under våren har unga män i Gaza med fel frisyr blivit tvångsklippta av Hamas säkerhetsstyrkor.

En liten släng av israelkritik inledde inslaget. Som pikant kommentar till det kan man säga att bomberna fortfarande faller över Israel - Hamas skickar regelbundet raketer.

Resten av inslaget skildrar dock rätt upp och ned förtrycket i Gaza. Där är det diktatur, precis som på Västbanken. Inga journalister kan verka fritt, och medborgarna saknar frihet. Oliktänkande kastas i fängelse och torteras.

När jag var med i P1 och skällde ut Cecilia Uddén uppmanade jag henne att granska de palestinska ledarna på samma sätt som hon granskar de israeliska.

Mellanösternkonflikten bygger på en fundamental brist på demokrati i de palestinska områdena och arabvärlden. Om journalisterna började belysa detta faktum skulle vi kunna få en ändring och förutsättningar för en verklig fred i mellanöstern.

Husby: Extremister ges medieplattform

I dagens Studio ett diskuterades kravallerna i Husby: Övervåld eller nödvändigt polisarbete i Husby? Rami al Khamisi från organisationen Megafonen Orten deltog. Han vägrade under sändningen ta avstånd från kravallerna i förorten, och det framgick även under sändningen att han deltagit tidigare under veckan. Även då hade han varit otydlig kring avståndstagande från våld.

Megafonen Orten började redan i förra veckan med att uppvigla mot polisen efter det påstådda övergreppet mot 69-åringen/"machetemannen" i Husby. Sedan dess har en serie möten hållits, som trappats upp och utmynnat i kravaller.

Men ändå har organisationen fortsatt att figurerar på nyhetsplats. Företrädare för organisationen har framträtt som "Husbybor", som till exempel denna artikel berättar: DN:s husbyvittne - journalist som föreläst för Megafonen.

Overifierbara vittnesmål om polisbrutalitet och glåpord förs fram om och om igen - trots att de mycket väl kan ha kommit från personer som DNs "Husbybo".

För varje dag som gått har Megafonen Orten publicerat inlägg efter inlägg där de försvarat kravallerna och fortsatt hetsa mot polisen.

Enligt Polisen är ligger organisationen själva bakom en del av kravallerna. Från P4:

– Det är tydligt att det finns organisationer eller nätverk som uppmanat på facebook och andra sociala medier att man ska leva rövare, säger Stockholmspolisens presstalesman Kjell Lindgren. 

Syftar ni på Megafonen?
- Ja, men inte bara. Vi har identifierat flera Facebook-grupper, både dolda och öppna. Det är svårt att veta om det är ensamma eller flera personer som ligger bakom. 

I vanliga fall brukar bränder inträffa i samband med skollov, och då betraktas det av polisen som lösa kriminella handlingar.
– Nu handlar det om att vi nu har ett uttalat motiv till varför de här oroligheterna äger rum, och att det skulle höra samman med ett polisingripande, säger Kjell Lindgren.

Om man läser Megafonens program på deras hemsida framgår att organisationen är emot säkerhetsåtgärder:

6. MEGAFONEN KRÄVER att säkerhets- och övervakningsåtgärder ersätts med sociala satsningar. 

VI TROR PÅ att lösningen till kriminaliteten finns i bland annat fler arbeten och bättre skola. Makthavarnas svar på de sociala problemen i förorten är fler poliser och patrullerande vakter. Dessa medel är hämmande för förortsbornas utveckling. Meningen är att det ska få oss att känna oss tryggare genom att fler uniformerade personer håller ögonen på oss. Men hållbar trygghet får vi endast om man satsar på de delarna som formar människors liv på ett positivt sätt.

Detta var organisationens utgångspunkt från första början. Och de kravaller, som föreningen själva vägrar ta avstånd ifrån, bevisar föreningens tes.

För varje medieinslag når Megafonen Orten likasinnade som nu samlas i Husby och andra ställen för att förstöra. Det hela framstår som en ganska rättfram mediekampanj från en extrem organisation.

Kravaller likt de i Husby har en tendens att fortsätta ett tag. Men en enkel sak man kan göra är att stoppa de som sprider kravallerna.

Att inte låta uppviglande extremister få en plattform i riksmedia kan vara ett första steg.