17 apr. 2016

Otydlig Borgerlig Framtid

Ett nytt parti rör sig på den svenska politiska scenen. De borgerliga partierna har för många förbrukat sitt förtroende, framför allt genom ansvarslös migrationspolitik. Det har jag förstått som en av de viktigaste anledningarna till att det nya partiet Borgerlig Framtid bildades.

Borgerlig Framtid betecknar sig som ett "blågrönt" parti, och när man skrapar lite på ytan, ett borgerlig parti. De är bland annat emot decemberöverenskommelsen och är beredda att göra upp med sd. De vill ha ett starkt försvar och har fokus på rättssamhället.

I stort sympatiska åsikter, och partiledningen innehåller flera personer som verkar vettiga, till exempel Josefin Utas.

Det är dock ett väldigt fokus på saker som inte är rent politiska frågor. Partiledaren Anders Königsson menar att partiet står för en "ny" politik, trots att det är märkligt svårt att få fram var partiet står i sakfrågor.

Königsson framhåller i sin presentationsfilm att han uppskattar att träffa nya människor och ta del av deras åsikter. Själv föredrar jag politiker som berättar vad de vill, eller ännu hellre vad de inte vill.



En politisk vision är bra, och det säger sig också Borgerlig Framtid ha. Hur den ser ut är inget de presenterar i första hand, utan snarare att Anders Königsson är en oerhört bra person. Det betvivlar jag inte att han är.

Nu är det nämligen så att politikersverige är fullt av bra människor. Jag tycker att Annie Lööf är en bra person, och innan hon blev toppolitiker hade hon många sympatiska åsikter. Hon framhöll till exempel att hon läst Ayn Rand. De tankarna är dock som bortblåsta idag.

När partier får makt påverkas de av den politiska vardagen. De sätts under press av journalister, administration och av vad väljarna verkar vilja ha för dagen. I Sverige har vi en hundraårig tradition av socialdemokratisk politik, så i alla lägen kommer det politiska hantverket röra sig mot socialdemokrati. Så även för Borgerlig Framtid.

Tidigare fanns i Königssons text en formulering om att Alliansen bedrivit en "nyliberal" politik. Det kritiserade jag på twitter, men nu verkar den formuleringen ha försvunnit. Det är bra, eftersom den typen av halmgubbar är oerhört vanligt bland vänsterfolk i Sverige.

Om man i första läget försöker ta billiga poänger mot alliansen från vänsterhåll kommer man sannolikt försöka göra det igen. Inte bara i retorik, men även i praktisk politik.

Min bedömning är att Borgerlig Framtid försöker ta sig mot en mer modest variant av gamla moderaterna. Det är också den väg moderaterna under Anna Kinberg Batra tar.

För mig är det viktigaste idag synen på staten. Den stora, socialdemokratiska staten har visat med önskvärd tydlighet dess brister. Jag vill se en politisk rörelse som gör upp med denna idé, och presenterar ett alternativ. Det är vad Sverige behöver idag.

Jag kan inte se att Borgerlig Framtid är en sådan rörelse.

28 mars 2016

Frihet, partier och konformism

Jag växte upp utan någon klar bild av vad politik var. När jag läste en kurs i filosofi på universitetet började min politiska resa, och jag började blogga. Samtidigt blev jag aktiv i Folkpartiet.

Något som slog mig var hur lite man pratade om politik i partiet. Det mesta kretsade kring praktiska frågor kring föreningen, och hur folk skulle få de poster de önskade. Det jag brann för, politisk debatt, var knappt närvarande.

Efterhand lärde jag mig att det var allra bäst att hålla tyst. Att ha en politisk åsikt i ett politiskt parti är något man måste överväga noga, så att man inte stöter sig med någon. Jag kände också ett behov att försvara partilinjen. Framför allt för min egen skull, jag var ju medlem i partiet.

Innan jag gick med i Folkpartiet var det naturligt för mig att partierna representerade det politiska spektrat. Håller man på med politik är man aktiv inom något parti, eller sympatiserar med något parti.

Att jag lämnade Folkpartiet sammanföll med att jag började lyssna på Radio Bubb.la. Som andra frihetliga är de starkt negativa till Folkpartiet, vilket störde mig. Jag kände nämligen att de hade rätt. Man vet aldrig var man har en folkpartist.

Fnordspotting skrev för en tid sedan om liberalism, och texten diskuterades i Radio Bubb.la. Det finns som bekant två skolor av liberalism, klassisk liberalism och socialliberalism. Klassisk liberalism förespråkar en liten stat. Socialliberalism förespråkar statlig intervention för att frigöra individen. Dessa två ideologier är fundamentalt väsensskilda.

Jag känner mer och mer att liberalism som begrepp är meningslöst. Om ideologin inte är glasklar kommer politiken glida. Det gäller både för personer och partier.

Att verka i ett politiskt parti kommer sannolikt alltid leda till statskramande. Partier har nämligen ett syfte - att vinna nästa val. Behöver man skarva för att vinna val kommer man göra det. Dessutom styrs politiken i mycket hög grad av förvaltningen i sig. Utöver det är partierna idag finansierade av staten, de facto en form av myndigheter.

Ingen av de svenska partierna syftar till att minska statens omfattning. En period var moderaterna inspirerade av liberalism, men det ser mer och mer ut som en parantes. Idag är det slående hur stor enigheten är om att staten ska bestå.

Svenskarna har köpt socialdemokraternas bild av staten som en trygg vän, en beskyddare och problemlösare. (Fnordspotting har skrivit även om detta.) Om man kliver utanför den svenska ankdammen och ser på Sverige utan sosseglasögon är det uppenbart vilka enorma brister som finns, och hur bra det skulle kunna vara.

Frihetens röster är få i Sverige idag. De projekt som drivs inom frihetens ramar är drabbade av ett annat problem - den svenska likriktningen. Timbro, borgerliga ledarskribenter och de andra etablerade projekten har en i grunden konservativ inriktning. Ingen utmanar idén om den stora staten. Det som ofta känns mest viktigt är den personliga identiteten som opinionsbildare, publicist eller ledarskribent.

Det behövs en rörelse för att förändra Sverige, och påverka de politiska partierna. En verkligt frihetlig rörelse, som ifrågasätter staten. Ideologin kan inte vara liberalism, utan snarare libertarianism. Så kommer jag etikettera mig framöver.

(Förhoppningsvis kan framtidens debatter i Sverige utkämpas mellan minarkister och anarkokapitalister. Man kan alltid drömma.)

23 mars 2016

Sverige borde lära av Israel

Efter terrordåden i Belgien är det dags att ta en titt på Sverige:

  • Vi har näst flest jihadist-resenärer i EU efter Belgien.
  • Islamismens infrastruktur är på plats, och deras försvarare jobbar oförtrutet på. Johan Lundberg har beskrivit hur de jobbar och deras ideologiska drivkrafter i Ljusets fiender.
  • Migrationspolitiken har skapat en utmärkt grogrund för ökad radikalisering genom det massiva utanförskap den skapar. De stora partierna är överens om att detta ska bestå.
  • Polisen är försvagad och har dålig beredskap för terrorism, och tvivlar själva på sin förmåga.
  • De svenska politikerna är självgoda och ägnar sig hellre åt att peka finger åt andra, som t ex Peter Eriksson
Vill Sverige skydda sig finns det ett utmärkt exempel i Israel. Israel är ett öppet samhälle under konstant terrorhot. Där har terroristerna inte längre möjlighet att utföra terrordåd, det bästa de kan göra är att knivhugga eller köra på folk med bilar.

I Times of Israel omskrivs hoten mot Europa och jämförs med Israel:
“The threat we are facing in Europe is about the same as what Israel faces,” said Olivier Guitta, the managing director of GlobalStrat, an international security consultancy. “We have entered an era in which we are going to have to change our way of life and take security very seriously.”
Om svenska politiker ville skulle de kunna bygga upp relationerna med Israel. Vi behöver nämligen deras hjälp. Idag är det, som på så många områden, tvärt emot.

Svenska staten finansierar terrorns försvarare både i Sverige och i Israel. I Sverige är det islamismens vänner, i Palestina är det Fatah som avlönar palestinska terrorister.

Det är möjligt att minska riskerna för terror mot Sverige. Men fortsätter det som det gör idag kommer vi sannolikt drabbas igen.

20 mars 2016

Raseri mot Reinfeldt

DN har idag ett fokusreportage under rubriken "Vreden på Östermalm". Tesen som DN driver är att Östermalm går mot SD. Den linjen upplever jag som tendentiös.

Vad som däremot är sant är att högt uppsatta och respekterade människor på Östermalm verkar ha tappat rädslan för åsiktskorridoren. De ger uttryck för vrede mot den förda migrationspolitiken. Och det är oerhört intressant.

Bloggen Motpol skriver om reportaget:
Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt. […] 
samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. 
Under Reinfeldts ledning blev även moderaterna ett vänsterparti. Den ideologi som blev förhärskande beskrivs av Torbjörn Elensky i Axess - tredjevärldismen.

Precis som bloggen Motpol skrev gjorde Reinfeldt ett experiment med Sverige. Han såg utvecklingen kring migration och de utmaningar den innebar. Men istället för att bedriva en försiktig linje i, svensk tradition, valde han att driva på utvecklingen. När effekterna började bli tydliga avgick han och lämnade ett Sverige på väg in i kaos.

Reinfeldt och det politiska etablissemanget bröt handslaget mellan väljare och politiker. De bröt samhällskontraktet, som jag bloggat om tidigare.

Nu har vi ett oerhört allvarligt läge i Sverige. Ledarsidorna.se har intervjuat professor Magnus Henrekson: Framtidens pensionärer får betala notan.

När effekterna av den förda migrationspolitiken blir tydliga för svenskarna kommer Sd:s stöd sannolikt fortsätta att öka. Vilket verkar rimligt, för rimligen måste den här typen av haveri få effekter.

Att ilskan mot Reinfeldt nu ges den här typen av plattform är en "game changer". Det är rimligen inte bara på Östermalm folk är förbannade på Reinfeldt och politikereliten. Det bör alla förnuftiga människor vara.

UPPDATERING: Aftonbladet skriver om ett nytt tal som Reinfeldt hållit, helt i linje med hans tidigare "öppna hjärtan"-tal. Han raljerar över de som säger att Sveriges flyktingmottagande har kollapsat. "Hur var det att fira jul i kollapsens land? Brann granen?"

21 feb. 2016

Om Sverige och Malaysia

Förra julen åkte jag och min fru till Malaysia på bröllopsresa. Malaysia är ett ungt land, det grundades 1963. Landet har en annorlunda etnisk sammansättning genom att det finns tre stora folkgrupper, malaysier, kineser och indier. Kineserna är 25% av landets befolkning och indierna är 7%.

Invandringen uppkom när britterna ockuperade landet. De ville då ha arbetskraftsinvandring och uppmuntrade kineser och indier att flytta in. Sedan dess har motsättningar skakat Malaysia, bland annat genom raskravaller.

För att lugna den inhemska befolkningen har de fått lagstadgade förmåner som de andra etniska grupperna inte har.

För mig är det uppenbart att det finns paralleller mellan länderna. Precis som de brittiska ledarna har de svenska ledarna haft en radikal vision om invandring. Både i värderingar och praktiskt politik.

Det traditionellt svenska ska tonas ned, och den invandrade kulturen ska uppvärderas. Mona Sahlin har uttalat sig om ämnet, något som SvD skrivit om:
”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”.
Vänstern har varit ledande i synen på invandring, men under Fredrik Reinfeldt tog även borgerliga till sig denna syn. Den yttrade sig tydligast i Fredrik Reinfeldts uttalande efter sin avgång till Tv4:
– Det är ett vägval om vilket land Sverige ska vara.
– Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? frågade han sig retoriskt.
– För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet, konstaterade Reinfeldt sedan.
Reinfeldt hade en starkt grepp om debatten. Under honom blev åsiktskorridoren starkare och starkare, och hans ord ekar än idag.

För mig kommer de tillbaka när jag läser om asylsökande i Blekinge, som ofredade flickor på bussen. Då sätter länstrafiken in en egen buss till dem.  Eller när eu-migranter bajsar på en kyrkogård i Uppsala, utan konsekvenser.

För de flesta områden gäller budgetramar, men för migrationen är det öppen bok. Det är svårt att inte se den symboliken när en lyxkryssare planeras att bli flyktingboende.

Myndigheterna hukar sig i mötet med andra kulturer. Hänsyn till ras och ursprung kommer före likhet inför lagen. Staten gynnar människor utifrån grupptillhörighet. Precis som i Malaysia, fast tvärtom.

Erik Lidström har skrivit om välfärdsstaten som saxen som klipper sönder samhället, och för mig är statens misslyckanden uppenbara. Både det brittiska imperiet och Reinfeldts postmoderna välfärdsstat.


17 feb. 2016

Tiggeriet kräver politisk handling

En våt filt har lagt sig över svensk politik. Politikerna har värkt ur sig en respons på asylpolitiken, en bra början men långt ifrån tillräckligt. En annan aspekt av migrationen har man helt lagt åt sidan, det utbredda tiggeriet i vårt land.

Regeringen tog fram en utredning som pekade åt rätt håll, men i slutändan blev det ett "jaha". Tiggeriet tillåts fortsätta.

På vägen till jobbet ser jag tiggarna varje dag. De sitter längre och längre ut på gågatan i Linköping centrum. Tre-fyra stycken möter jag på 200 meter. Ibland ser jag dem rota i soporna vid min parkeringsplats.

I UNT skildras en riktigt obehaglig konsekvens av tiggeriet: Kyrkogården fick saneras
Flera har hört av sig till kommunen angående EU-migranterna som uppehåller sig på parkeringen intill kyrkogården i Ulleråker. Hushållsavfall och avföring har hittats innanför kyrkogårdens murar.
– Det stämmer att det förekommit. Förra veckan tog vi beslutet att genomföra en sanering av kyrkogården, säger Thord Engström, enhetschef vid Uppsala kyrkogårdar.
Trots att människor bokstavligt talat lämnar avföring på kyrkogården kommer ingen avhysning ske. Men Ingrid Andebjörk, enhetschef på stadstdelsförvaltningen i Uppsala verkar överväga att göra parkeringen mindre.
Hur kan ni gå vidare med detta?
– Just nu har vi inga andra medel än att föra en dialog med de som uppehåller sig på parkeringen och därtill finns det slutligen möjlighet för avhysning och bortforsling av fordon. Det är inte en campingplats utan parkeringen ska primärt vara till för kyrkogårdens besökare. Vi kan ju exempelvis ställa oss frågan om parkeringen behöver vara så stor som den är, säger hon.
Vad har ni fått för reaktioner från allmänheten?
– De flesta förstår situationen. Man förstår att det är en komplex fråga som inte går att lösa här och nu.
Om svenskar campade och skräpade ned på kyrkogården skulle de avhysas ögonblickligen. Men för eu-migranter gäller tydligen andra regler.

Jag blir otroligt arg när jag läser om denna flathet. Det ska inte tillåtas att människor bokstavligt talat skiter på den plats dit människor går för att minnas de döda.

Magdalena Gad på Expressen har granskat tiggarnas situation i Expressen: En plats för de levande döda. Den som har läst Gads reportage inser att tiggarna kommer fortsätta att komma så länge de kan komma.

Sverige har skaffat sig enorma problem genom migrationspolitiken. Vi måste hantera ett långt utanförskap, menar Thomas Gür i SvD. Därför måste vi säga nej till att också hantera Bulgarien och Rumäniens problem.

Tiggeri för utländska medborgare måste förbjudas i Sverige. Så var det tidigare, och en enkel lagändring är det enda som krävs. Tiggeri ska inte förbjudas för svenska medborgare, men den fria rörligheten ska inte möjliggöra tiggeri som arbetskraftsinvandring.

De svenska politikerna kan stoppa tiggeriet, om de vill. Men de väljer att inte ens prata om problemet. Det är skamligt.

13 feb. 2016

Palestinsk terrorvåg blev våldsspiral

I torsdags rapporterade P1 Morgon från Israel genom sin korrespondent Cecilia Uddén: Upprepade knivdåd i Israel:
Våldsspiralen mellan israeler och palestinier fortsätter. Det handlar, i de flesta fall, om unga palestinier som knivhugger israeliska civila och säkerhetspersonal. Sedan blir de ofta själva skjutna av polis. 27 israeler och omkring 160 palestinier har dödats sen början av oktober.
Jag blir alltid orolig när Public Service rapporterar från Israel. För det mesta är det något som är oerhört provocerande. Så även denna gång. Jag gav mig ut i en längre twitterharang när jag först hörde inslaget.

Den som följer nyheterna från Israel vet vad som pågår där. Knivdåd sker nästan varje dag, judar knivhuggs ned på öppen gata. Unga, gamla, soldater, civila.

Det enda våld som Israel har utfört är att polisen har försökt skydda sina medborgare. Detta benämner P1 Morgon som en "våldsspiral". Det ligger en uppenbar värdering i det ordet. Det är Israels fel att deras medborgare blir knivhuggna och deras metoder provocerar fram ytterligare våld.

Cecilia Uddén intervjuas:
01:50: Hur ska man förklara gärningsmännens motiv?
Ja, det är mycket svårt att förklara eftersom de som utför terrordåden vet att det är självmordsuppdrag de ger sig ut på. […] 
De flesta palestinier förklarar detta med en desperation. 
Många israeler kallar det för ren uppvigling från skolor och politiska organisationer på den palestinska, en inneboende vilja att utplåna israel. 
Uddén framför båda sidors argument, men distansierar sig. Analysen landar till slut i ett enda stort frågetecken. Cecilia Uddén kan inte förklara varför konflikten pågår, och som lyssnare lämnas man med ett enda stort frågetecken och en hopplöshet.

Det finns många fakta som Uddén utelämnar. Två tredjedelar av palestinierna stöttar knivmördandet. Om en palestinier knivmördar en jude och överlever får mördaren och dens familj lön. (Sverige stöttar den palestinska myndigheten med ett budgetstöd, och gör alltså denna verksamhet möjlighet.)

Dör personen blir han eller hon martyr, shahid, vilket är en stor ära för familjen och en biljett till paradiset.

Sen börjar det blir riktigt obehagligt. Programledaren Anna Hernek fortsätter intervjua Uddén:
04:24: Det är många fler palestinier än israeler som har dödats, och israels regering har fått internationell kritik för sina metoder att stoppa knivattackerna. Hur ser israelerna på kritiken?
Det som pågår är alltså ingen militär offensiv. Det är palestinier som oprovocerat hugger ned judar på gator och torg. I detta läge tycker alltså svensk public service att det är relevant att jämföra antalet döda palestinier mot judar.

Om man följer P1 Morgons logiska argumentation ska alltså inte den israeliska polisen försöka rädda liv om man ser att fler palestinier än israeler dödats när palestinierna försöker knivhugga ned civila. När en palestinier dödat ska nästa mördare tillåtas döda en oskyldig till innan man ingriper. Dessutom ska polisen inte skjuta utan riskera sitt eget liv när man stoppar knivmördaren.

Att göra en sådan jämförelse tyder på en fullständig blindhet inför vad som verkligen händer nere i Israel. För mig vittnar det om en brist på moral. När man dessutom sätter sig på höga moraliserande hästar och antyder att Israelerna själva driver fram de här våldsdåden blir det direkt motbjudande.

För mig är det otroligt hur Cecilia Uddén och hennes kollegor på P1 Morgon kan se sig själva i spegeln. Att ni inte skäms.