24 maj 2015

Utanförskapspolitiken är oacceptabel

Migrationspolitiken fortsätter att vara ett bärande tema i svensk politik. På Det goda samhället skriver  Patrik Engellau en text: "Styr Sverigedemokraterna numera?". Bland annat skriver Engellau om hur Sveriges radio börjat granska migrationen, och vurmandet för IS i Stockholm.

2009 skrev jag ett inlägg om migrationspolitik: Ta debatten med SD och förlora. Sedan dess har ingenting förändrats.

Reinfeldt trappade upp problematiken genom att hoppa i säng med Miljöpartiet. Socialdemokraterna har stuckit huvudet i sanden och låtsas som att frågan inte längre existerar. Inte ens en nationell samordnare har integrationen fått. Radikalt, men föga effektivt.

Idag är det klart för alla att vi redan idag har ett mycket stort integrationsproblem. Människor kan inte få jobb tack vare reglerad arbetsmarknad. De får inte bostad på grund av en reglerad bostadsmarknad.  Effekten blir ett skriande utanförskap och goda möjligheter för skojare att tjäna pengar.

För att inte tala om kriminalitet. SÄPO skickar ut nödsignal om jihadister - trycket på oss är enormt. Från detta tillstånd nära kollaps ska nu invandringen fortsätta öka.

Hos allianspartierna finns nu viss probleminsikt när man har börjat prata om TUT istället för PUT. Förslagen är bra, men otillräckliga. Sannolikt kommer invandringen vara fortsatt hög med TUT. Bostäder finns fortfarande inte att tillgå, och inga politiker föreslår det som kan hjälpa - marknadshyror.

Sverigedemokraterna erbjuder en metod som kan lindra en del av problemen. Alla andra partier vill ha en fortsatt hög invandring utan att kunna hantera det, vilket ger växande problem. Svårare än så är det inte att analysera varför Sd växer, eller varför dom kommer fortsätta växa.

Utöver det är Sd ett i grund och botten rasistiskt parti, på samma sätt som att vänsterpartiet i grund och botten är ett kommunistiskt parti. Svenska väljare erbjuds två alternativ: Rasister eller utanförskapspolitiker.

Migration är en viktig fråga för mig, jag vill att Sverige ska vara ett öppet land. Men migrationen måste fungera. Sverige måste vara ett tryggt land med säkra gränser. Utanförskapspolitik är oacceptabel.

17 maj 2015

Utanförskap, no-go zones och framtiden

I forskning och framsteg skrivs om utvecklingen kring utanförskapet och kriminalitet i Sverige: Därför ökar de kriminella gängens makt.
– Vi håller på att tappa greppet. Den sista banken flyttade när någon skickade in raketer så att den brandskadades. Apoteket rånades gång på gång, och de tröttnade till slut. Försäkringskassan har flyttat därifrån. Det kastas sten på polis, ambulans och brandmän flera gånger i månaden – men det blir inga nyheter av sånt längre. 
Orden är polisen Jacob Ekströms. Han talar om Rinkeby och Tensta.
– Om vi jagar en bil så kan den köra till vissa adresser i Tensta dit en ensam polisbil inte kan följa efter – för då blir det stenkastning eller upplopp. Det är no-go-areas. Vi når inte dit, fortsätter han.
I artikeln finns en sammanställning av utvecklingen för utanförskapsområden i Sverige:
Man kan notera att gängbildningarna har växt fram samtidigt som Sverige har fått allt fler så kallade utanförskapsområden, där färre än 60 procent har arbete, färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg och färre än 70 procent röstar. 
Av Sveriges 5 000 bostadsområden uppfyllde tre dessa kriterier år 1990. År 2002 hade antalet ökat till 128 områden, och år 2006 var det 156 områden. Det är i denna typ av områden som bilbränder har blivit ett allt vanligare problem.
Utanförskapet ökar i en alarmerande takt. Mats Skogkär reflekterade över FoF-artikeln på twitter:
Skogkärs reflektion är naturlig och skrämmande. Skrämmande eftersom varken regering eller opposition verkar bry sig om det som händer. Men medborgarna oroas, med all rätt.

Som en konsekvens av detta fortsätter sd att gå framåt. Mats Edman på Dagens Samhälle spår att Sd blir största parti under 2016 och det finns inget att invända mot i den analysen.

28 apr. 2015

Nattvandrarstat och bistånd

I Sverige har vi ett enprocentsmål för bistånd. Varje år ska en procent av BNP gå till bistånd. Summan är därför okänd de som jobbar med bistånd, vilket leder till svårigheter. UD brukar regelbundet vid årets slut dumpa pengarna på ett FN-konto, utan uppföljning.

Generellt är biståndsarbetet behäftat med en hel del svårigheter. Utvecklingsbistånd har som syfte att hjälpa fattiga. Tyvärr gör det väldigt sällan det. Ofta gör det till och med skada.

Detta har bland annat granskats av Fredrik Segerfeldt för Timbros räkning. Eller för den delen Bengt Nilsson i Sveriges afrikanska krig.

Personligen har jag granskat hur den palestinska myndigheten använder bistånd. De använder bland annat pengarna till att avlöna dömda terrorister i palestinska fängelser, något som SvD skrivit om. Verksamheten fortsätter oförtrutet. Detta har dock inte hindrat Socialdemokraterna att höja biståndet, som nu ligger på 1,5 miljarder den kommande femårsperioden.

F d generalen Karlis Neretnieks rapporterar nu på twitter att det svenska försvaret nu ligger på 1% av BNP.
Biståndet är en fullkomligt otidsenlig verksamhet, som med största sannolikhet gör skada istället för nytta. Men om detta är det dödstyst, och istället nattmanglas och vänds på kronor för att fortsätta dra ned på försvaret.

Detta är en ypperlig illustration av hur snett vi har hamnat i Sverige. Biståndspolitiken måste omprövas och debatten om detta måste komma igång.

20 apr. 2015

DÖ-debatt och vägen framåt

Kritiken mot Decemberöverenskommelsen nu är mycket stark. Men vad ska politikerna göra istället?

Henrik Brors skriver på sin blogg om två olika varianter:
  1. Misstroendevotum och alliansregering med passivt stöd av Sd
  2. Misstroendevotum och stöd till ombildad (s)-regering
Johan Ingerö, pressekreterare hos Göran Hägglund, skriver på facebook om kritiken från SvD som förespråkar en (s)-regering.

Janerik Larsson är emot DÖ och skriver på sin blogg om DÖs oklarhet. En oavsedd (?) konsekvens av DÖ är att blocköverskridande överenskommelser inte är möjliga.

Som partiaktiv är jag väldigt medveten om att ompositioneringar inom partierna tar tid. För konstruktivitetens skull har jag försökt se verkligheten ur DÖ-vännernas perspektiv.

Dick Erixon är DÖ-positiv och skriver på sin blogg: Är alternativet till DÖ verkligen bättre?
Jag hoppas att de borgerliga lär sig förstå den tid vi lever i och vågar utmana på ett nytt fräscht vis inför 2018. Då kommer nuvarande regerings bakåtsträvande politik snabbt rättas till och Sverige få en liberalare ekonomi och tryggare socialpolitik.
Är alternativen till DÖ bättre? Inte en aning.

18 apr. 2015

Nattvandrarstat och samhällskontrakt

Försvarsbeslutet är taget, och nedskärningarna i försvaret fortsätter. Försvarsbloggarna skriver på Sv: Förvärrat läge efter dagens försvarsbesked.

Jag är glad och stolt att FP har protesterat och inte gett sitt stöd till detta djupt problematiska beslut. Övriga politiker fortsätter oförtrutet att skära ned.

Samtidigt ökade kostnaderna för migration och integration med 20 miljarder från höstbudget till vårbudget. Detta skriver Sd-tidningen Samtiden om. De enda jag har hört kommentera detta är Sd, och journalister och övriga partister fortsätter att närmast håna Sd för att de tar upp ämnet.

Det säger mycket om det politiska läget i Sverige när partierna manglar nätterna igenom för att komma överens om en "ökning" om 10 miljarder. Men för integration och migration ökas budgeten med det dubbla utan en axelryckning.

Idag förenas höger och vänster i synen på staten som ett verktyg för att garantera positiva rättigheter till alla människor, världen över. Staten är ett evigt ymnighetshorn där alla människor kan dricka.

Decemberöverenskommelsen har blivit den tydligaste manifestationen av samhällsordningen av idag. Partierna bakom denna ordning står för den svenska migrationspolitiken, en oärlig form av fri migration och en uppluckring av samhällskontraktet.

Problemet med detta är att det inte fungerar. Det är en öppen fråga hur Sverige ska klara den utmaning som vi står inför, med en ständigt ökande migration och medföljande utanförskap.

Följden av samhällssynen blir en enorm stat som inte klarar de mest fundamentala uppgifterna. Per Gudmundson myntade begreppet Nattvandrarstaten. Det är vad vi ser idag.

Borgerligheten måste hitta tillbaka till grunderna. Staten kan inte göra särskilt mycket bra, därför måste man ha klart för sig vad staten ska prioritera.

Statens uppgift är att skydda sina medborgare och garantera deras rättigheter. Rättsväsende och militär är fundamenten i vårt samhälle.

Sverige ska vara öppet inför nya medborgare som arbetar. Man ska kunna bygga sina drömmar här. Men migrationsprocessen måste bli rättssäker, och vi måste veta vilka som blir medborgare här. Sverige som land kan inte ta emot mängder med människor som inte kan försörja sig.

Både borgerliga debattörer och partister måste hitta tillbaka till grunderna. Samhällskontraktet måste återupprättas för att vi ska komma ur denna zombiefiering av den politiska debatten.

6 apr. 2015

Socialliberalism och tiggeri

Tiggande EU-migranter är numer varda för svenskar. I varje stad finns tiggarna, och hur frågan ska hanteras är något många bär på.

Många i den politiska och mediala världen är kritiska till förbud mot tiggeri. Det finns en viss tyngd i  att en medborgare inte ska förbjudas att tigga om de är i nöd. Jag har förståelse för det argumentet.

Men det vi ser idag är utländska medborgare som försörjer sig långsiktigt på tiggeri i Sverige. De upplever tiggande i Sverige som ett bättre alternativ än deras livschanser i Rumänien eller Bulgarien.

Tiggeriet ökar och det finns inga utsikter att det kommer minska, helt enkelt på grund av misären i romernas hemländer. Situation Stockholm skriver om hur konkurrensen på gatorna hårdnar, och hur det blir svårare att få respons.

Som Johan Westerholm skriver händer det något med empatin när man möte så bottenlös misär i den omfattning som vi ser idag. Människor stänger av.

Staffan Danielsson skriver om tiggeri på sin blogg:
Mitt åtgärdsprogram är att fattiga människor i Sverige ska ges ett grundskydd genom vår socialtjänstlag […] jag tolkar inte EUs fria rörlighet som avsedd för att vara långa tider i andra länder utan resurser för sin försörjning (och i syfte att tigga), regelverken för tiggeri bör skärpas, Sverige (och EU) ska sätta press på Rumänien och öka sitt stöd till romerna
Anna Dahlberg skrev igår om tiggeriet:
I grunden finns det bara tre positioner att välja mellan: 1) att genom systematiska avhysningar och/eller ett förbud se till att färre väljer att söka sig hit för att tigga, 2) att acceptera framväxten av kåkstäder och öppen misär eller 3) att ta ett försörjningsansvar för fattiga EU-migranter som vill bo i Sverige.
För mig framstår det som uppenbart att alternativ ett är det självklara. Rumänien och Bulgarien borde inte ha släppts in i EU när de behandlar sina medborgare som de gör. Men de måste tvingas att ta sitt ansvar - EU-migranterna ska få sitt stöd där.

Det verkar idag som det är självklart för de flesta att tiggeriet som det ser ut idag bör vara tillåtet. Men jag förstår inte den argumentationen. Rumänien och Bulgariens misär löses inte på Sveriges gator. Tiggeri i den omfattning vi ser idag skapar inte en rimlig stadsmiljö.

Att vara liberal är för mig inte synonymt med att göra gott med andras pengar. Ibland kan det kännas så, särskilt från människor som betecknar sig som socialliberaler. Men liberalism ställer krav på förnuft. Särskilt som Europavänner har vi ett ansvar att dra gränser.

Som Per Gudmundson för en tid sedan skrev om var det tidigare förbjudet för utlänningar att uppehålla sig i Sverige om deras syfte var att försörja sig på tiggeri. Det bör vara enkelt att återinföra den lagtolkningen. (Rättelse från Gudmundson här.)

PS. Filosofiska rummet diskuterade nyligen tiggeri och hur man förhåller sig till det. Per Bauhn drev där en vettig linje.

5 apr. 2015

Mörk framtid för ledarlöst Sverige?

Bloggen "The Sweden Report" skriver:
I have two months left in Sweden before I return home to USA. Honestly, I’m starting to feel like the guy in a bad movie that manages to get his plane off the ground two seconds before the runway crumbles into the abyss.
Ett mörkt men läsvärt blogginlägg. Länge har jag försökt hålla emot alla dysterkvistar, men nu vet jag inte om det går längre.

Idag har de styrande abdikerat från två centrala politikområden: säkerhet och migration. På båda dessa områden ser vi en skrämmande utveckling.

Ryssland hotar allt mer aggressivt sina grannländer och går sannolikt mot en konfrontation med NATO. Då är Sverige ett mycket lämpligt mål att slå emot, eftersom vi är alliansfria. Patrik Oksanen skriver om detta.

Och så migrationspolitiken, där i stort sett hela det politiska etablissemanget har en gemensam syn: invandring framför allt. Det finns ingen fråga där politiker och debattörer är redo att gå så långt som i invandringsfrågan.

Migrationen gör att kostnaderna skenar, och därför höjer vänstern skatterna. Alliansen släpper fram regeringen tack vare decemberöverenskommelsen. Därför kommer utvecklingen fortsätta tills Sd når egen majoritet.

Medborgarskapet och relationen mellan stat och medborgare är inte det centrala för våra politiker. Möjligheten att göra gott för människor som har det svårt är numer det som får politiker att agera. De som vill ska beredas möjligheten att komma till Sverige, kosta vad det kosta vill.

Politik har blivit en tävling i godhet, skriver Anna Dahlberg träffsäkert på Expressen. Man skulle också kunna säga att de styrande har övergett statsmannaskapet. Det gäller både regering och opposition.

Bloggen Fnordspotting skriver om hur den svenska humanismen mäts i antalet nya svenska uppehållstillstånd.
Ett svenskt uppehållstillstånd ger ett politiskt pluspoäng, alldeles oavsett om detta går till en faktisk flykting, till en person utan asylskäl eller till en anhöriginvandrareutan möjlighet att försörja sig själv.

När det däremot kommer till de rekordmånga asylinvandrarnas möjligheter till att få ett värdigt liv i Sverige, har de politiker som påstår sig stå upp för humanismen sedan länge tappat intresset.
Fri invandring - absolut. Beslutsamheten är fundamental. Lika fundamental är beslutsamheten i att blunda för de utmaningar politiken för med sig.

Johan Westerholm på Ledarsidorna.se skrev i januari om flyktingläger i Sverige som den naturliga utvecklingen. I mars aviserade Migrationsverket att maxgränsen för antal boende på ett flyktingmottagande höjts till 600.

Skattehöjningarna är första tecknet på de stora kostnader migrationen för med sig. Men utöver det kommer de sociala effekterna. De flesta städer har numer ett eget utanförskapsområde ditt de nyanlända flyttar. Utvecklingen när det flyttar in hundratals nyanlända per år lär inte bli positiv. Skolan kommer självklart ta fortsatt stryk. Brottsligheten kommer öka, och den lär inte stanna i förorten.

Länge har jag avfärdat dysterkvistarna som överdrivna. Men nu har jag faktiskt börjat tvivla på framtiden - hur ska det gå?